Att rida ska vara roligt, oavsett om man tävlar eller inte. Oavsett om man bara rider i skogen eller siktar på att ta sig in i landslaget. Är det inte roligt så är det inget värt, det är min åsikt. 

Jag ser inget somhelst fel med att träna och rida utan att tävla. Jag tycker tvärtom att det är lite faschinerande att alla inte har samma behov som jag själv, dvs få ett kvitto på min utveckling via att tävla. Jag vill ha framgångar och prestationer på tävlingsbanan för att känna mig riktigt motiverad till att träna och vardagsrida. Att utvecklas är också en viktig drivkraft för mig, men att tävla är nog lika viktigt faktiskt. 

Detta är till ganska stor nackdel för mig som ryttare, mitt stora prestationsbehov gör att jag lätt blir frustrerad när det inte går som jag vill. Jag ger upp lite för fort ibland, samtidigt som jag kan kämpa in i det sista och ge allt för det jag vill. Jag är född att vinna (enligt mig själv) och klarar knappt av att förlora mot min pojkvän i kortspel eller att få VG när jag siktat på MVG. Det är ett peronlighetsdrag som genomsyrar i princip allt jag gör. 

Allt jag gör med min häst handlar faktiskt om att vinna. Jag försöker räkna ut hur jag ska lägga upp planeringen av ridpassen utifrån nästa tävling. Hur ska jag få Vendela eller Bingo att prestera som bäst? Vad behöver slipas, vad gick snett senast. Vilka misstag får jag inte göra om? 

Jag har fått träna mycket på detta för Karin, träna bort detta sätt att tänka, för det gick till överdrift. Allt jag la krut på var det den senaste domaren jag ridit för kritiserat. Jag tappade fotfästet och kunde inte sålla vad jag faktiskt behövde träna på och vad som bara gått lite snett en gång. Tror att jag sällan skriver om denna del av mig själv, så det är nog bra för er läsare att få upptäcka den också!