Information/Kunskap

Jag måste faktiskt erkänna att jag är en hästnörd, som jämför mycket med hästar. Oavsett om det är en bebis eller ett skolarbete så kan jag dra en lämplig parallell till hästarna direkt.

Fast just nu är det ganska bra också. Jag pluggar till mitt förhör i filosofi imorgon. Jobbigt, segt och tråkigt. Mest bara en massa begrepp som ska definieras och skit rent ut sagt. Men så hittade jag ett stycke (ett intressant stycka av 44 sidor - tjoho ;D) Det stycket handlade om skillnanden mellan information och kunskap.

Detta tycker jag var lite roligt. Kan verkligen dra en parallell med den utbildning som skett av mig och mina fyrbenta kompanjoner de senaste åren. Det står att information är något vi får. Antingen läser vi det, slår upp det eller får det berättat. Ett exempel är när man tränar, då får man ju information hela tiden. Både bra och dålig kritik samt instruktioner på vad som ska utföras.

Kunskap är när vi införlivat informationen i vårt tankesystem och och själva kan tillämpa den. Först då har vi förstått informationen och på så vis skapat oss kunskap. Ganska intressant va?

Ännu mer intressant blir det när jag ser parallellen mellan detta och utbildning av hästar. Om du hela tiden driver med skänkeln så blir det bara information för hästen. Den kommer aldrig att kunna bilda någon kunskap eftersom den inte ges något utrymme. Dvs; en häst som drivs hela tiden kommer aldrig att kunna lära sig att gå framåt utan drivning. Den kommer att behöva information från ryttaren som säger "gå fram!" hela tiden, eftersom det är så den har fått lära sig.

Lite filosofiskt såhär på kvällskvisten. Tyckte det var värt att skriva! I övrigt så är Filosofi inte en sådär skitkul kurs om jag ska vara ärlig ;)

Blir en filosofisk bild

Du är vad du tänker

Tycker att det är så tråkigt med blogg-trenden som går just nu. Alla tränar, överallt hela tiden. Alltså utöver ridningen, gym, power-walks och jogging hit och dit. Jag börjar känna mig så trött på det. Det ska vara sund livsstil högt och lågt och man ser bilder på frukostar med havregrynsgröt och bär. Ursäkta, men jag gillar pizza till frukost!

Självklart är ridning en sport, vilket gör oss ryttare till idrottare. Att träna utöver ridningen är väldigt viktigt, men jag är lite trött på att alla hela tiden ska skriva om hur mycket dom tränar och hur nyttigt dom äter. Det finns tillräckligt mycket sånt överallt runt mig i samhället ändå. "Ät nyttigt", "Så kommer du i form inför 2012" - dagstidningarnas ständiga rubriker. Måste hästbloggarna ta efter? Självklart så ska man ta hand om sig, att träna är jättebra. Men just denna överexponering! Det ska visas upp hur duktig och hurtig man är, det ska "tas tag i konditionen" överallt. Ska man inte få sitta ner och ta sig en chokladkaka och läsa en hästblogg utan att känna sig som att man bryter mot lagen? 

Jag kör med dubbelmoral nu, och det är för att jag själv skrev lite hurtiga saker om mitt eget joggande i våras. Tror inte att det rör någon i ryggen om jag joggar 30 min eller inte, faktiskt. Det intresserar inte er läsare, iallafall intresserar det inte mig som läsare av andras hästbloggar huruvida bloggaren motionerar eller inte. Jag blir inte ett dugg inspirerad av folk som käkar bär till frukost, oavsett om dom tycker det är gott eller inte. Jag blir snarare irriterad. Det känns som att man ska försöka visa upp någon slags "blogg-fasad" och framstå som en perfekt och fit ryttarbloggare som alltid går på power-walks och gymmar järnet varje dag. 

Vissa kanske lever så, det kan jag tänka mig. Men det känns som att dom flesta faktiskt bara vill framstå som bättre personer, eller snarare det samhället fått dom att tro är bättre personer. Jag är trött på detta ideal, och trött på att läsa om mat hälsa och vikt överallt. Jag vet att det är viktigt, men ge mig lite space hallå! Man måste inte leva på cheesburgare som Egoina heller, vi är ju trotsallt just idrottare. Men, det är skönt med någon som är tvärtom också. Som inte har gymkort och jänför vilka chips istället för proteinshakes som är bäst. 

Jag gillar pizza till frukost, älskar choklad och funderar på att börja jogga igen lite senare eftersom jag vill ha bra resultat på beep-testet senare i vår. Men det skiter ju ni totalt i, så det tänker jag hålla för mig själv. Min egen bekräftelse räcker för mig, och jag känner mig duktig när jag springer. Jag behöver inte eran bekräftelse också. Jag vill inte att ni ska läsa om mina bravader i joggingspåret och sedan skämmas över att ni åt på donken dagen innan. Det är varken mitt eller Issas mål med denna blogg! Det ska vara positivt att läsa och ingen ska behöva känna sig sämre här. Så känner man sig ju hela tiden jämt annars bland alla retuscherade tidningsomslag och fejkade framgångssagor. Tävlingsduon är en sund blogg, och med sund menar vi inte vad som äts, utan vad som tänks. Att tänka sunt är huvudsaken. 

Tack för mig - pose tjohej!




Lära känna i lugn och ro eller träna direkt?

Detta tycker jag är en bra sak att ta upp, det är så himla olika hur man gör!

Det jag snackar om är alltså när man köper en ny häst, hur man gör med träningen. Vissa vill ju lära känna hästen först, kanske i flera månader, innan man kommer igång med tävling och träning. Andra får hem hästen på tisdagen och provar lyckan på tävlingsbanorna redan söndagen. 

Jag är nog mer typen som tränar och tävlar "direkt". Ju snabbare desto bättre! Redan tredje dagen så åkte vi och tränade med Vendela, och Karin var ju med och hjälpte mig när jag satt upp på Qarlos för första gången. Jätteskönt tycker jag, då får jag ju hjälp på en gång och hinner inte lägga mig till med en massa nya ovanor (det räcker så bra med dom gamla..) Mina tränare är så bra och dessutom känner dom ju mig redan, så att jag ser det bara som ett stort + att börja träna så tidigt man bara kan!

Dom som gör tvärtom försvarar det med, ja kort och gott att man vill lära känna hästen först. Det förstår jag inte riktigt. Träning är ju inte till för att man ska komma och visa hur bra man är, utan för att man ska lyckas lära sig något tillsammans med hästen. Det är det aldrig för tidigt för, inte enligt mig iallafall. Jag förstår att det är individuellt, detta är inget inlägg där jag på något sätt vill meja ner er som inte tycker som jag, eller ens få er att ändra er. 

Jag vill däremot ge er min åsikt - och höra eran! :D Hur gör ni/skulle ni göra om ni får en ny häst?

Min coola Nico 2007




Tankar kring prylberoendet

Pratade med Elin från stallet idag angående utrustning när vi var ute och red. Hur otroligt viktigt det har blivit med alla märkesprylar. För alla. Det är nästan viktigare att ha bra, snygga märken än att rida bra och snyggt. Nu tog jag i, men jag tycker att det gått överstyr. 

"Ridsport är prylsport" sa min pojkvän krasst när jag fixade med varmare täcken åt hästarna i förrgår, och det har han ju rätt i. En häst (framför allt en i tävlingsskick) behöver en hel sjö av prylar. Men frågan är om det ibland är vi själva som tänker "åt" hästarna? Jag tror ärligt inte att Qarlos bryr sig så jättemycket om det är 200 eller 300 gram stoppning i hans täcke, och ännu mindre om det står Eskadron på eller inte. Märkesnördarna försvarar med "kvalitet på grejerna" och annat trams, som bar gäller enstaka fall. Jag har både dyra och billiga grejer - dom pajar lika ofta!

Sa det, att när jag var 13 år så tävlade jag regional LB (första omgången av div 1 i hoppning) i ett par gummiridstövlar! Det blev minsann 0+0 fel, men ärligt så förstår jag att man väljer att investera i bra ridstövlar, mina i gummi var inte så sköna. Men en tankeställare, skulle någon över 10 år komma i ett par sånna stövlar idag? Knappast. Vad är det med hästfolket, var får alla sina pengar ifrån? Ridskoleeleverna kommer med John Whitaker hjälmar och tretornstövlar samt har eget set som hästarna har när dom rider clear round (det tycker jag är supergulligt iof, sätter sin prägel på hästen). 



Men på min tid som "yngre" var det ingen som gjorde så. Ingen hade ens kommit på tanken. När eskalerade detta egentligen? När bröt pryltrenden ut? När började till och med yngre bry sig. Nu är jag snart 18 år och när jag var 11 ansåg jag att 18 åringar var vuxna (haha?) så att jag bryr mig är inte konstigt. Men ändå, när man är 11 så ska man leka häst utanför stallet, inte köpa John Whitaker-ridbrallor för 800 spänn. Eller så ska man väl det, eftersom alla andra gör det. Nu låter jag fördomsfull mot er yngre läsare kanske, men ni skulle bara veta hur mycket barn jag var när jag var 12!

Detta handlar väl inte bara om ridsporten, utan om samhället i stort. År 2006, när jag var 12, så hade jag knappt sett en plattång, ännu mindre ägt en. Och jag lekte häst och hade kul, tävlade med utsläppt hår dessutom. Uppsättning med donut - vad är det? 

Visst kan man tycka att jag är jättefånig, men jag är väldigt lycklig att jag fick en härlig barndom med en snäll ponny. Visst fanns lite prylpress, absolut. Senskydd och sådär, sadelgjord med magplatta. Men inte den hysteri och framförallt inte dom enorma summorna det rör sig om idag! 



Nu ska ni inte tro att jag blänger på alla med dyra prylar heller. Jag blänger inte på någon, för ärligt talat - jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om vad folk har för benskydd längre, inte vad dom har för kavaj eller transport. Den enda jag bryr mig om är mig själv. Ser jag något snyggt är det klart jag reagerar "åh vad fint". Men varför gå ut med attityden "hon tror hon är så bra med sin jävla HV-polo tröja"? Nej fyfan så svennigt. Unna dom som vill ha det!

Nu har jag ifrågasatt både det ena och det andra och säkert sagt emot mig själv mitt i allt också. Längesen jag skrev ett inlägg drypande av åsikter och tankar såhär! 





Att tänka på vad man skriver

Ibland så kan jag tänka att det var tur att inte jag bloggade när jag var yngre! Fy vilken kalabalik jag hade kunnat starta som 13-åring eller så. Ni ska veta att det jag skriver nu förtiden är noga utvalt och sållat, för att kunna granskas av vem somhelst. 

Jag tror att det är det som många yngre bloggare (inte alla yngre, och finns många äldre som inte sköter sig också!) faktiskt missar. En blogg ligger ute på internet och kan faktiskt nås och läsas av hela världen. Klart att det är viktigare att tänka sig för mer och mer ju fler läsare man har. Men på min förra blogg (på tiden den var "fjortis- feat. häst-blogg" ungefär, innan den blev hästblogg) så hade jag kanske 20 läsare. Vet kanske vilka 7 personer var eller något. 

Resten har jag ingen aning om. Jag har ingen aning om vilka det egentligen är som sitter och kikar in på denna blogg heller. Allt jag skriver ska kunna läsas av mina tävlingskonkurrenter, mina tränare, mina svärföräldrar, min farmor, mina lärare, folk som aldrig träffat mig, ja ni förstår själva. Det krävs ganska mycket och tar lång tid (iaf gjorde det för mig) att förstå detta. 

På min förra blogg kunde jag kalla min engelska-lärare "Hitler", klaga över att franska-läraren inte gav mig MVG, skriva att dressyrdomaren var dum i huvet och en massa annat likande. Kom att tänka på häromdagen att jag inte ens låst den. Blir pinsamt i framtiden, men samtidigt så älskar jag att gå in och läsa vad 14-åriga jag har skrivit. Dock blir man ju mindre stolt när man kallat hästen man hade på tillridning för "pissmärr". Jag vill åka tillbaka och skaka om 14-åriga brunett-fjortisen Fredrika Källstrom och fråga vad tusan jag tänkte när jag skrev så på min blogg?!

Som tur var (fast det fattade jag självklart inte då) hade jag en mamma som läste och "höll reda" på mig när jag var yngre, men det är det verkligen inte alla som har! Jag tror att det behöver informeras mer på olika bloggsidor osv hur officiell man faktiskt är som bloggare. Man kan ju välja att begränsa sin blogg, men jag tror ändå inte att det riktigt når fram hur illa det kan gå om fel saker läses av fel personer. 

När man är yngre så gör man lite det man känner för just då och sedan publicerar man det, det hör till lite grann liksom. Living on the edge. Det är det som jag har slutat med nu. Fast jag kan erkänna att jag ibland går in och tar bort rader eller stycken här också ibland, innan ni hinner se det, där jag ser att jag tagit i lite väl hårt. För mina åsikter idag är precis lika starka som dom var när jag var 14, och jag uttrycker mig precis lika moget när jag tänker. Dock säger jag det aldrig högt nuförtiden (utom när jag blir riktit irriterad och riktigt stressad på samma gång.. ;D) Men in my dreams att jag skulle publicera det i bloggen! 

Något jag alltid tänker på när jag läser igenom något jag har skrivit är "kan jag verkligen stå för detta?" Om personen det rör, eller någon annan, skulle gå fram till mig med en utskrift på blogginlägget, skulle jag fortfarande stå för det då? Om svaret blir nej, så skriver jag det aldrig. För här skriver jag bara saker som jag försvarar, saker jag står för, saker som vem som helst får komma och argumentera med mig om. För som bloggare så är det något man måste var beredd på, folk kan ifrågasätta det man skriver. Inte för att dom är dumma och vill mig illa som person, utan för att dom inte håller med mig. 

Just frågan "kan jag stå för detta?" tycker jag att man, så fort man skriver ett blogginlägg, ska ha med sig i bakhuvet. Jag önskar att jag läst ett blogginlägg som detta är jag var yngre och hade för mycket smink om dagarna och var på tok för snabb på tangenterna när jag var missnöjd med något. Därför så skriver jag ett nu! 

Någon kanske håller med mig, någon kanske fick sig en tankeställare och någon kanske tycker att jag fortfarande är likadan nu som då, vem vet? Men en sak är säker, jag står till 100% för allt jag skriver här!





"Försiktig med spöet"

Vi har en (för det mesta) ganska vass hoppdomare på våra hemma-tävlingar. Hon är kvick och snabb att säga åt ryttare som inte beter sig korrekt mot sina hästar. Inte alltför sällan har man hört "Nu tar du det lugnt med din ponny, du får inte dra den i munnen sådär" och liknande när ryttare betett sig som as rent ut sagt mot sina stackars ponnyer. 

Något annat hon brukar säga är "nu tar du det lugnt med spöet, det är endast ett hjälpmedel och får under inga omständigheter användas som bestraffning". Detta står i TR, och jag tycker att det är en bra regel, det låter iaf väldigt bra. Klart att man inte ska straffa hästen . Men samtidigt undrar jag lite vad som egentligen är skillnad mellan "hjälpmedel" och "bestraffning"

Men sen så har jag tänkt efter lite på det där. Vissa gånger ryttare som använt spöet blivit varnade så har jag reagerat på att jag tyckt ryttaren gjort rätt. Ibland så ser man ju ekipage som kommer helt rätt på ett hinder, och hästen stannar ändå. Detta är ju förargligt, och ryttaren brukar reagera genom att släppa tyglarna och ge hästen EN smisk på rumpan innan hon/han vänder runt och gör en ny anridning. 

Ibland så blir det ju så att ekipaget återigen kommer helt rätt, både avstånds- och tempomässigt men utan synbar anledning stannar hästen ändå en andra gång på samma hinder. När ryttaren nu ger hästen två smiskar så kommer denna varning. Jag brukar då faktiskt tänka att jag hade gjort likadant. Men samtidigt så är det bättre att dela ut en varning mycket än en för lite. Man väljer ju lite själv hur pass mycket man tar åt sig av domarens varning. Ibland syns det inte från marken hur det verkligen känns på hästryggen. 

Självklart är det toppen att dessa varningar delas ut, man ska då verkligen inte bete sig hur som helst. Om det är riktigt illa så säger hon att ryttaren ska gå till domartornet sedan, och en gång har jag till och med sett en ryttare jagas av överdomaren efter att ha betett sig helt oacceptabelt. Jag tycker att det är grymt bra att det inte kan förekomma dåligt beteende mot hästen ostraffat på våra hemmatävlingar. 

Jag har faktiskt blivir varnad en gång på tävling. "Försiktig med spöet" sa dom till mig på ett meeting 2006 när Nico spang på sidan av ett hinder. Jag kände att han trängde på högerskänkeln och använde spöet på bogen istället. Han ignorerade dock detta och sprang förbi ändå. Sammanlagt blev det fyra slag på bogen, och det kan jag erkänna själv att det är verkligen två för mycket. Dock var det ingen kraft i slagen, på filmen syns det inte ens att jag använder spö överhuvudtaget. Men bättre att domaren är vaken än sitter och sover medan någon stackars häst blir plågad på banan. 

Alltför ofta ser man hästar som är sönderstressade redan innan dom kommer till start. Hästen kommer in med ögonvitorna rullande och spänd andning. Det dröjer inte länge förrän dessa hästar stannar av osäkerhet och får smaka på spö, då är det verkligen toppen med en domare som varnar på en gång! 

Vad tycker ni om detta med att domare varnar ryttare på tävling? Har ni själva blivit varnade någon gång?

Spöet är ett bra hjälpmedel i hanteringen av Bingo, det händer väldigt sällan, men ibland får han något ryck och vill hoppa upp i luften och gnägga och fjanta sig. Då är det en ren säkerhetsfråga att man har med sig ett spö. Men för det mesta är han jättesnäll, som på denna bild!





Att vända kritik till något bra

På söndagens träning så vet jag inte riktigt vad det tog åt Karin (Öljemark alltså, inte Öman). Hon gick bananas på mig fullständigt och ställde aldeles för svåra krav. Hon höjde ribban från ponny till unghästutbildare på proffsnivå ungefär. Vet faktiskt inte vad hon tänkte, men en massa kritik fick jag. Det gällde mina händer och skänklar framför allt. Mina ovanor att "rida för mycket". 

Helt ärligt så är jag faktiskt lite skeptisk. Jag ska ta tag i ovanorna (red tex med tygelbrygga på Vendela sedan när jag kom hem, kan visa hur en sån ser ut för er som inte vet) men det går inte att bli av med så fort. Hon var inte hård, inte sur, nej hon var totalt förbannad på mig. Kändes ungefär som att hon slog till mig, och inte bara en gång utan sedan bara fortsatte och fortsatte. Att jag blev jätteledsen noterade hon inte. Hon bara fortsatte att begära mer än vad jag kunde utföra. Hon var inte nöjd med mig en enda gång under hela träningspasset med Qarlos tror jag!

Jag kan för hela mitt liv inte förstå vad som hände. Men jag har släppt det nu, det tog hela söndagen, men nu är det släppt. Jag har först gråtit och sagt att jag aldrig mer ska rida Qarlos, eftersom jag ändå bara förstör honom, och sedan blivit förbannad för att hon fick mig att känna så och sen till sist tagit tag i problemet för att göra detta till min första och sista Öljemark-utskällning. 

Har ni någonsin blivit utskällda av eran tränare? Jag har inga problem med att ta kritik, inte alls. Men det som träffade så hårt var att hon verkade tro att jag sket i det hon sa när jag i själva verket försökte allt vad jag kunde. När hon sa "nej nu blir jag arg! SLÄPP HANDEN" så trodde jag att jag redan släppt handen osv. Jag lyssnade på henne och gjorde så gott jag kunde, men hon såg väl inte det eller något. Vi är uppe på en hög nivå med minimala nyanser nu ska jag tillägga, det var inte så at jag satt och vråldrog i tyglarna. Men det är just det som är grejen, jag tycker att hon la träningen på en för hög nivå för mig just där och då. Det blev bara kritik och inget beröm. Jag fick bara ta och ta och ta en massa tillrättavisningar, ganska hårda sånna också. 

Hon var även på mig en hel del för att hon inte tyckte att jag red Qarlos på ett korrekt vis för att vara en unghäst. Det gjorde mig också ledsen, jag är varken van att rida stora elelr yngre hästar. Bara äldre ponnyer. Qarlos är en ung storhäst - både och är nytt för mig. Jag försöker lära mig något på honom, men hon lät som att hon förväntade sig att jag skulle förstå alla knep och regler som finns runt unghästar, men så är ju knappast fallet. Hon fick det verkligen att låta som att jag totalt förstört Qarlos och det gjorde så fruktansvärt ont, det kan ni ju förstå själva. Jag vill ju inte honom något illa, jag vet ju bara inte bättre och det är därför jag tränar - för att lära mig något!

Ni får förstå mig nu, Karin Öljemark har lärt mig så otroligt mycket och är en jätteduktig tränare. Jag skriver inte detta för att klaga på henne eller hennes undervisning, för hon kan sin sak. Men min åsikt står fast vid att när eleven gråtande hoppar av hästen efter träningen och säger "jag vill aldrig rida en meter till på denna häst, jag kommer bara att förstöra ännu mer" så har något gått snett. Något blev nog fel i kommunikationen. Hon måste trott att jag sket i henne eller något. Men jag kan ju bara inte bättre!

Men jag vill också visa er att mina tränigar inte alltid består av "bra, kanon och super" utan att även jag gör mindre bra pass som jag sedan får skäll för. Precis som alla andra som rider och tränar. Det skrivs aldeles för lite om när det går dåligt i hästbloggarna runt om i Sverige. Så här har ni lite bevis på att jag är precis som ni - misslyckad ibland. Jag tvingas också rida inför publik med tårarna droppandes ner på sadeln, jag tvingas också lyssna på hur dåligt jag rider och hur negativt det påverkar hästen, jag tvingas också inse mina egna brister och ta ansvar för att göra något åt dom. Jag tvingas också inse hur fruktansvärt svårt det är att rida.

Elisabeth som äger Qarlos ville att jag ska fortsätta rida honom iallafall. Det trodde jag faktiskt inte att hon skulle vilja, efter att ha hört hur dåligt jag rider hennes häst. Nu ska jag inte gå tillbaka till det ledsna och sura igen, men jag tror ni förstår att kritiken verkligen träffade hårt.

Men, nu är den omvandlad till motivation och jävlar anamma! Nästa gång ska jag chocka Karin Öljemark med min racer-utveckling, det har hänt förut så det kan hända igen!



Att kombinera skola och ridning

Har för mig att vi redan skrivit om detta tidigare, eller i alla fall tänkt skriva om det. Om vi redan gjort det tänkte jag att vi kunde göra ett till och lite nya uppdateringar och tankar.

Som ni kanske redan vet går jag mitt tredje år på teknikprogrammet, vilket är en linje med väldigt mycket plugg. Det är mycket matte och fysik, så det kräver ju sin tid. Särskilt om man har lite ambitioner och satsar på högre betyg. Om man sedan har hästar och ridning som intresse, kan det vara väldigt svårt att få tiden att räcka till. Inte nog med att man ska sköta om hästen, oftast tränar man ju i veckorna och har tävlingar på helgerna. Dessutom vill man hinna träffa sina vänner, ha lite extra tid framför datorn samt kanske bara lite slapptid för att ta det lugnt? Sedan har ju flera av oss, precis som jag, ett extra jobb för att casha in lite på sidan om.

Ja, det är ju mycket som ska hinnas med. Ibland undrar man varför dygnet bara har 24 timmar, själv skulle jag mer än gärna ta emot 2-3 extra timmar om dagen. Men tyvärr går ju inte det, så istället för att hänga läpp är det bara att tag i saker och göra det bästa av det.

För att få det att fungera tror jag man måste hitta sin egna teknik som är anpassad till sig själv. Jag har två punkter som är extra viktiga för mig, som gör att mina vardag fungerar. För det första krävs det planering. Ingen nyhet direkt, men så är det. Min kalender är en av mina närmsta vänner, hänger med på de flesta ställena. Där skriver jag upp så fort det är någonting jag ska göra. För mig blir det som en trygghet, för då slipper jag hålla koll på allt i huvudet.

Men en kalender ska man ju inte ha bara för att ha, utan det ska användas. Alltså använd den som ett hjälpmedel för att planera. Ska du hoppträna och plugga samma dag? Skriv dit båda två, vilken tid och hur länge. Jag brukar nästan alltid göra så, även om det kan tyckas lite töntigt att skriva upp tid för pluggning. Men för mig fungerar det verkligen, då vet jag att jag SKA plugga då och då gör jag det.

Det andra som krävs att det ska fungera är självdiciplin. Det säger ju sig själv ganska bra egentligen. Man måste kunna ta tag i saker, kunna ta tag i sig själv och faktiskt göra saker. Mindre annat mer verkstad helt enkelt. Om man inte gör det man ska är det ingen ide att planera och då faller ju hela grejen. Man måste helt enkelt bara lära sig att när det väl gäller, gäller det också! Inte tänka senare, "den får framtids-Isabelle göra". Man är fortfarande samma person veckan efter, jag lovar, och det är minst lika jobbigt att göra uppgiften då.

Skulle vara intressant att höra era historier, hur ni gör? Hur fungerar er vardag? Skjuter ni upp allt till sista minuten eller är ni, som jag, planerartypen?







Att ta sig samman och ta tag i saker

Hej kära blogg! 

Ber om ursäkt för att jag uppdaterat dåligt, var helt enkelt tvungen att skriva min historieuppsats som ska vara klar nästa vecka! Lika bra att ha det gjort eftersom jag har en massa annat som också ska vara klart till nästa vecka, prov och en uppsats till bland annat. Lärarna passar på nu, vill inte ha en massa som ligger och väntar över höstlovet. Efter det så har vi projekt i två veckor, så då lugnar det förhoppningsvis ner sig lite! Då hinner jag uppdatera er som vanligt igen :)

Tror att ni som bloggat själva känner igen er ganska mycket i den situation jag har lyckats sätta mig i just nu. Har inte hängt med alls på vissa genomgångar eftersom jag har suttit och bloggat istället. Fått till inlägg jag varit jättenöjd med och som ni uppskattat, men lektionerna är ju till för att jag ska hänga med för min egen skull och inte för lärarens. Detta har inte riktigt gått in i huvet på mig förrän nu. 

Nu slår detta tillbaka med full kraft, jag har inte hängt med alls i det som jag ska ha prov på på måndag, så det gäller att göra en rejäl uppryckning nu. Känns asjobbigt, kunde ju lika gärna hängt med från början och inte haft alls lika mycket att göra nu. Att jag dessutom förväntar mig höga betyg gör inte saken bättre.

Gjorde ungefär samma sak när jag var yngre, då sköt jag alltid upp att "rida ordentligt" och hoppades att det skulle lösa sig på nästa träning. Låter smart va? Eller inte. Sen förväntade jag mig alltid att det skulle gå bra på träningen sen också, att tränaren skulle lösa problemen "åt" mig genom att komma med superråd typ. 

Nu har jag iallafall kommit så pass långt i mitt ridtänk att jag tar ansvar för min egen utveckling själv. Tar hjälp av tränare såklart, men det mesta hänger på mig själv, på det arbete jag lägger ner mellan träningarna. Det är så det är med livet, man kan ta hjälp av andra, men i slutändan så är det man själv som bär det yttersta ansvaret för att man kommer dit man vill. Jag nöjer mig inte med att vara bra, jag vill vara bättre än så. För det krävs mycket jobb och det har jag insett, och dessutom lagt ner det jobbet som krävs för att nå mina uppsatta mål. 

Nu måste jag bara överföra detta till skolarbetet också. Nu har jag iallafall kommit till stadiet där jag inser att jag måste lägga ner jobb för att komma dit jag vill. Nu krävs det att jag lägger ner det jobbet också, annars kommer jag inte att uppnå mina mål. Jag är en ambitiös människa i största allmänhet, jag gör inget halvdant (utom franskan då). Jag vill vara en framgångsrik skolelev, en framgångsrik ryttare och en framgångsrik bloggerska. Samtidigt. Inte helt lätt att uppnå alltså, jag får ta det i omgångar helt enkelt. 

Tänkte skriva detta för att skippa det vanliga "äääh massa pluuuugg jag döööör"-inlägget som man ofta ser hos andra bloggar. Det säger ju inte så mycket till omvärlden. Därför tänkte jag att jag lika gärna kan skriva något ordentligt istället! Kanske att det kan ha något att göra med min personlighet..? ;D

Två härliga bilder, förknippade med glada minnen <3






Lite funderingar om bett

Jag och Freddi pratade för några dagar sen om det här med bett. Vet att väldigt många andra varierar bett regelbundet. En del gör det var tredje dag och andra mer sällan. Själv byter jag faktiskt nästan aldrig bett på Artie, utan rider på ett tvådelat näst intill varje dag. Ungefär 2-3 gånger i månaden rider jag ut på ett tredelat ifall jag tar mitt ful-träns, och några gånger om året skrittar jag ut på ett hackamore för att "vila"  munnen.

Jag kan förstå att det är bra för en häst att få gå på olika bett just för variationens skull. Dock förstår jag inte riktigt varför man håller på och byter "bara för att". Om man hittar ett bett som hästen fungerar bra på, vill man inte rida med då? Är det inte det man strävar efter, att hitta ett så bra bett som möjligt som hästen trivs med och kan gå med i de flesta lägena?

Sedan har ju t.ex. dressyrrttare inte riktigt samma "problem" eftersom de inte alls har lika många bett att välja mellan, i alla fall inte när det kommer till tävling. Vet att vissa brukar köra på metoden att rida på det lite sämre bettet som hästen inte går lika bra på ena dagen, och ta det bra bettet dagen efter för att hästen ska gå ännu bättre. Det förstår faktiskt inte riktigt det, varför inte ta det bettet som hästen går bra på hela tiden? Jag kanske bara tänker så för att min häst är rätt okomplicerad, och som sagt alltid funkar på ett enkelt tvådelat.

Jag måste ju bara inflika att jag verkligen har förståelse om man har en lite hetare och starkare häst, som behöver ha respekt för att starkare bett och därför inte kan gå på samma hela tiden. Det skulle vara kul att veta vad ni rider era hästar på för bett, hur ofta ni varierar dem och vilka de går bäst på!

Artie i sitt tvådelade messingbett


Tredelat


Min ponny Jenny däremot var inte alls lika okomplicerad när det gällde bett. Gick bara att rida henne på hack eftersom hon ogillade bett i munnen.




Ett förslag till skolan

När jag frågade mina lärare hur många timmar dom förväntar sig att jag ska lägga ner på plugg efter skolan så fick jag mig en smärre chock. 2-3 timmar! 2-3 om dagen, fatta hur mycket tid det är. Jag har verkligen inte tid med det, I'm sorry, men alltså. 

Jag tycker att skolan är så himla mycket dubbelmoral ibland, för på idrottslektionerna låter det annourlunda. Det predikas om motion hit och dit, livsstil och kondition - det är grejer det. Man ska ta hand om sig och motionera för att må bra. Min idrottslärare (och jag själv) var mycket stolt när jag var sist kvar i klassen på beeptestet för två veckor sedan. Men hur kommer det sig då? Har jag lyckats träna upp mig genom att sitta och plugga? 

Självfallet inte! Jag har ett intresse i vilket jag får en massa motion och träning varje dag, men det tar väldigt mycket tid. Tid som alltså går bort från mina studier, jag har inte möjlighet att plugga så mycket som föreslås. Jag är inte osmart eller dålig i skolan på något sätt - tvärtom. Men jag har höga ambitioner och krav på mig själv, detta gäller både häst- och skolprestationer. 

Jag tycker att man borde kunna få hitta en smidigare väg att lösa detta. För det är tråkigt om jag ska behöva dra ner på mitt intresse, på det jag gillar allra mest, det som motiverar mig till att orka och ser till att jag vill framåt i livet. Det är inte så det ska vara, någonstans tycker jag att det blivit fel. 

Något jag därför tycker att minst en gymnasieskola i varje kommun ska erbjuda är ett val om man vill ha sin utbildning på 4 eller 3 år. Jag skulle då, men mitt krävande sportande och intresse, valt en 4-årig utbildning. Exakt samma samhällslinje med samma kurser, men utdragen på ett år extra i skolan. På så sätt skulle jag bara gå halvdagar och därmed hinna med så himla mycket mer utan att stressa eller skära ner. Visst för att jag skulle gå ett år till i skolan, men det skulle jag inte tveka på att göra en sekund!! 

Någon som tänk i samma banor någon gång?






Hur jag tycker en bra tränare är

Jag har tänkt väldigt mycket på det här ämnet kring tränare. Det är en så otroligt viktig faktor för att man ska kunna lyckas och bli bättre. De tränare jag tränar för i dagsläget är jag väldigt nöjd med och de kompenserar upp varandra på ett perfekt sätt för att jag ska få så allsidig träning som möjligt. Under mina år som jag har hållit på med hästar har jag hunnit träna för flera olika instruktörer. Både bra och dåliga, duktiga och mindre kunniga. Jag funderade ett tag på vad jag tycker gör en tränare bra.

För det första måste kommunikationen fungera. Jag tror det måste finnas någon sorts personkemi där emellan, just att man är på samma nivå när kommunicerar. Ibland kanske det inte spelar någon roll hur många meriter en tränare har eller hur hög status den har. Så länge man inte förstår varandra går det inte att komma vidare till nästa steg och kunna utvecklas.

Enligt mig måste en tränare våga vara ärlig. För att kunna utvecklas måste man ju förbättra de svaga punkterna och det är dem instruktören ska framhäva och jobba med. Det behöver inte betyda att tränaren är otrevlig eller så, utan det kan alltid framföras på ett ödmjukt sätt. Jag tycker det är viktigt att mina tränare är envis och håller på sin sak. Gjorde jag inte övningen bra gör man den tills den sitter.

En viktig egenskap som en tränare ska ha är att den kan anpassa träningarna/övningarna till det individuella ekipaget. Visst för att flera grupper i rad kan ha samma övning, särskilt när det handlar om bommar/hoppning. Men t.ex. när det kommer till dressyr kan omöjligt alla behöva träna på exakt samma sak. Ett bra exempel tycker jag är min dressyrtränare Karin. Hon vet att jag är hoppryttare och därför tränar vi inte på dressyrprogram eller att jag ska rida i dressyrsadel men långa läder. Istället diskuterar vi ofta den föregående hoppträningen, hur det gick och vad som jag behöver träna på i hoppningen. Utifrån det brukar hon sätta upp en övning som är lämplig som hjälper mig i hoppningen - utan hinder.

Det finns många olika punkter som gör en tränare bra, men tänkte inte rabbla upp alla nu för då blir det här inlägget alldeles för lång. Men här var i alla fall lite kortfattat vilka egenskaper jag tycker en tränare ska ha. Ursäkta om inglägget blev lite luddigt, men ni fattar det mesta av vad jag menar i alla fall ;D

Jag och Karin under en träning




Man gör INTE som man vill!

Jag har aldrig ridit utan hjälm. Aldrig någonsin under mina 13 år på hästryggen. Jag tänker inte bryta den trenden heller. Team SL och Dressyrmupparna är trötta på folks tjat om att dom borde ha hjälm på sig. Kommentarsfältet går bananas med folk som dels klagar på bristande säkerhetstänk och dels folk som tar storbloggarna i försvar. 

Där måste jag sätta ner foten, säga stopp, så att folk fattar att det inte är försvarbart att rida utan hjälm. Aldrig någonsin! Jag tycker att det är förskräckligt att man inte tar vara på den underbara chans man har fått att få bli någons förebild. Genom en stor blogg når man ut till otroligt många människor och många yngre ser upp till en. Varför struntar man i det är min fråga? Varför skriver man och klankar ner på dom som faktiskt säger till en att det är dags att vakna och fatta hur mycket man påverkar hästsverige. 

Mitt säkerhetstänk har skärpts dom senaste åren, tack vare min flytt till en ridskola. Förut kunde jag sitta upp i stallet om det regnade tex, för att undvika att sadeln skulle bli blöt.. Men tack vare en bra, tänkande ridskolechef som håller ordning så har jag insett att jag med min häst faktiskt blir en förebild för yngre ridskoleryttare. Detta gör att jag är medveten om vad jag gör och vad jag skickar ut för signaler till andra. Den gången jag råkade hamna med på en ridlektion med Vendela hade jag faktiskt säkerhetsväst på mig för omväxlingsskull eftersom jag ridit Qarlos innan. 

Men tillbaka till storbloggare utan hjälm. Försvararna tycker att det är deras ensak - men det ÄR det faktiskt inte. Det sänder ut helt fel signaler. Även om yngre inte är dumma i huvet, klart alla fattar att man ska ha hjälm. Men om duktiga ryttare inte bär hjälm så skickar dom ut att hjälm, det har man ju bara om man inte är så duktig. Det känns så himla fel, det är inte så det ska vara. 

Om jag någongång blir känd så ska jag förespråka användandet av både hjälm och säkerhetsväst! Jag vill så gärna visa att det är himla bra grejer båda två, som används av duktiga ryttare också. Någonstans vill jag bara vädja till er med större bloggar - sluta visa er på en häst utan hjälm i bloggarna. Ni bestämmer själva över er egen säkerhet. Men ni påverkar andra också, och det är värt att tänka på! 





Hur man vill uppfattas som bloggare

Vad skiljer egentligen en hästblogg från en modeblogg? Egentligen inte så jättemycket, en bra blogg är en bra blogg. Det handlar om att visa sina inköp på rätt sätt, ha lagom variation på inläggen och dessutom vara duktig på att uttrycka sina åsikter på ett läsvärt och intressant sätt. Gärna ska man uppröra lite också, antingen få folk emot sig eller med sig. Det är två vägar och man väljer själv vilken man ska gå. 

Vi föredrar att få er med oss faktiskt, vi är inte så mycket för en provocerande attityd, mest för att vi inte har den personligheten någon av oss. Vi föredrar att uppfattas som trevliga helt enkelt, både i livet och i bloggen. Ibland har tanken slagit mig att jag egentligen borde börja hacka lite på andra, jag sitter inne med en hel del åsikter angående andras bloggar. Stora som små, alla bloggar jag läser har jag en åsikt om. För det mesta positiv, men jag kan säga att jag stör mig något sjukt på vissa bloggar jag läser varje dag. Och så stör det mig att jag måååste gå in och kolla fast jag inte vill höja statistiken på den bloggen!

Det bevisar ju att personernas attityd, som är otrevlig och stör mig, lyckas! Vafan, jag blir ju irriterad och måste gå in och läsa hur det gick för personerna på tävlingen. "Helvete hon placerade sig nu igen, det var hon inte värd så som hon beter sig" kan jag faktiskt helt ärligt sitta och tänka elakt här bakom min datorskärm i lilla Kattne. Jag är en sån person som har åsikter om allt och alla, faktiskt. Tror det är rätt vanligt att man bryr sig lite för mycket om vad andra gör ibland, annars skulle ju ingen blogg bli läst. Om ni sket totalt i vad jag och Issa har för oss på dagarna så skulle ni ju inte läsa detta? 

Det gäller alltså att göra sin blogg intressant. Det ÄR svårare att göra den intressant genom att alltid vara schysst faktiskt, men det är det värt. Vi får leva på våra tävlingsframgångar och på att vi tränar mycket + uttrycker åsikter här och var, tar mycket bilder osv. Men visst, tanken har slagit mig att jag kanske skulle skriva ihop något riktigt elakt. Något taskigt om någon hyfsat stor bloggare, antagligen skulle många av er dela min åsikt också, men jag väljer att hålla den inne. 

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att hänga ut en annan människa. Det går emot allt jag någonsin lärt mig om hur man ska bete sig och vara mot andra. Men jag vill ändå säga att jag gärna har lust ibland, ta någon som exempel, eller bara uttrycka mina åsikter om någon bloggare inför alla er som läser. Men ändå får något mig att hålla det inne. Det är väldigt skönt att ha den spärren faktiskt, jag har aldrig någonsin skrivit något som jag behövt ångra senare tack vare den! 

Det jag också vill säga är att vi i Tävlingsduon förespråkar en trevlig stämning överallt. Både här i vår egen blogg och i hästbloggvärlden överhuvudtaget, överallt! Ha en bra attityd mot din häst, dina föräldrar och dina läsare. Hellre älskad av 100 personer än hatad av 1000 va? Till och med allas vår egen Kissie har ju lagt djävulshornen på hyllan nu. Jag förstår henne. Våran blogg blir nog aldrig lika stor som hennes, men vi får heller inga elaka kommentarer och påhopp. Det är värt allt!

Någon av er läsare bad mig lista vilka bloggar jag läser, så det ska jag göra i ett inlägg lite senare idag. Kommer då bara lista trevliga personer med en schysst attityd till såväl oss läsare som till sina hästar och föräldrar! :)







Vendela är till salu

Det är redan en del av er som listat ut hur det ligger till. Jag gav en liten förhint genom att sätta en lätt förvirrande rubrik, som några reagerade på. Men Vendelas tillfrisknande var början på slutet. Det är sant, vi ska nu gå skiljda vägar och hon är till salu. Känns bättre att säga som det är, ni brukar alltid vara så himla snälla och stötta mig i det jag gör. 

Det känns bra nu, jag har haft lång tid på mig att tänka och känna efter. Jag och mamma har tillsammans med Karin kommit fram till att det är rätt att sälja henne nu, jag är för lång för att nå ultimat inverkan. Dessutom så har jag ett år kvar som junior sedan på storhäst om jag väljer att gå upp nu, eftersom jag fyller 18 nästa år. 

Jag kommer inte att uppdatera så mycket kring Vendelas försäljning, jag tycker inte att det känns rätt helt enkelt. Jag kommer att rida henne som vanligt, träna och sådär. Kanske anmäla oss till någon LA1 eller så om det känns bra. Jag ser tiden med henne nu som en bonus, det är nu jag ska njuta av vilken fantastisk ponny jag hjälpt till att göra henne.  

Men trots att jag är nöjd med mitt beslut och nöjd med den annons som ligger ute så är det klart att det känns konstigt. Min fina älskade ponny som jag gjort en så lång resa med. Hon ska nu få komma till någon som vill fortsätta på den resan tillsammans med henne. Det är fakta att hon har en kapacitet och en vilja som kan ta henne till ännu högre höjder än vad hon nått med mig. Men det allra viktigaste för mig är att hon kommer till någon som älskar och uppskattar henne för den hon är. Jag ska se till att hon får det minst lika bra som hon haft det hos mig, det har jag redan lovat henne! <3 




























I swear in the day still left
We will walk in fields of gold







Framridning

Hur man lägger upp sin framridning är väldigt viktigt för prestationen man sedan kommer att göra. Men föreberedelserna börjar absolut inte på framridningen, det är väldigt viktigt att komma ihåg! Både jag och Issa förebereder våra ridpass hela veckan inför helgens tävling när vi väl ska tävla. 

Framridning är även något väldigt individuellt, hur man bör lägga upp sin strategi beror väldigt mycket från häst till häst. Det gäller att lära känna hästen och anpassa sin ridning därefter, oftast så varierar det även vad som funkar bäst just då. Något som jag tycker är viktigt är att ha en lite "basic-övning" som man värmer upp med och även kan gå tillbaka till om det blir strul längre fram. 

Tänkte berätta hur jag rider fram mina hästar, lite kul eftersom dom kräver helt olika strategier verkligen!

Vendela
Duracell-kaninen med omåttlig energi, blir bara bättre och bättre ju längre jag rider. Men brukar börja skritta fram henne 1 timme och 10 min innan jag ska starta, så min aktiva framridning blir ungefär en timme på henne. Hon skulle nog kunna gå längre, men vi är ju två som ska orka fokusera.. ;)

Brukar trava henne i låg form länge, mest för att hon ska släppa alla spänningar i kroppen. Min basic-övning är serpentiner med 10 metersvolt i varje båge. På så sätt mjukar jag upp båda sidorna. Viktigt att jag i början är ganska passiv och mest låter Vendela chilla runt och mjuka upp kroppen innan jag börjar inverka och säga till henne att göra massa saker. Då blir hon bara spänd, och det gäller ju att få henne att spänna av. 

Galopperar henne relativt tidigt, men bara i låg form först. Brukar stå i lätt sits något varv på volt i varje varv för att få upp ryggen på henne lite extra och komma igång. Hon har ju stor galopp med mycket maskineri som måste igång, så även här gäller det att chilla runt. Böjt spår funkar bäst för oss eftersom hon gärna spänner till och blir rak i sidan innan hon värmt upp annars. 

När jag sedan bryter av så brukar jag passa på att sitta ner i traven på en gång, för att dra nytta av energin hon får efter att ha galopperat. Hon brukar bli lite spänstigare med mer tryck och rygg allteftersom och brukar vid denna tidpunkt vara avspänd om jag lyckats med mitt arbete. 

Tar sedan upp formen lite i trav, höjer den från den låga "chill-formen" eftersom hon nu är avspänd om jag fått som jag vill. Gör lite mindre volter och lite skolor (om det ingår i programmet, ananrs brukar det bli skänkelvikningar). Känner lite mer på tempoväxlingar för att få fram mer energi, gör det inte tidigare eftersom hon ibland blir spänd och sänker ryggen om hon blir övertaggad. 

Galopperar henne sedan under lite mer krav, högre form med mer samling längs fyrkantspåret, känner på den förvända. Först längs fyrkanten och sedan i stora, böjda spår. Sist i bågar om det ingår i programmet jag ska tävla. Gör ett enkelt byte i varje varv, inte mer, då blir hon för taggad. Väl på banan brukar hon dick lydigt vänta in mina hjälper sen. 

Sedan får Vendela en liten skrittpaus innan jag fortsätter. Brukar nu ha 10-20 min kvar till start beroende på hur lång tid det andra tagit. Använder den tiden till att träna lite på det jag kanske inte var riktigt nöjd med, eller till att lägga ner henne lite i formen och rida lätt i trav för att få henne extra avspänd. 

Sen hoppas vi att Vendela travar såhär fint på banan sen!




Bingo
Är en riktig latmask med inte så jättemycket energi, den han har får man spara på. Vi håller även tummarna för att han lägger den på rätt saker, dvs prioriterar jobbet framför alla brudar som är där. Dock brukar han faktiskt vara skärpt, så det är sällan några problem! 

Bingo lastas ur ungefär 40 min innan start, och får gå ledas runt tävlingsområdet för att skaffa sig koll, så är han lugn. Travar honom relativt snabbt när jag sitter upp, jogging på serpentinbågar och stora volter. Små volter (som Vendelas serpentinvolter) passar inte Bingo förrän senare. 

Galopperar honom så fort han känns uppvärmd, för att få upp mer energi. Står i lätt sits och följer fyrkanten två varv innan jag sätter mig ner och tar in honom på en volt. Saktar då oftast av till skritt och låter honom pausa något varv. Små pauser är viktiga för att behålla Bingos motivation. 

Travar honom sedan, lite mindre volter och flytter honom några steg här och var. Ser till att han är "med mig" och inte kikar på en massa annat. Galopperar honom sen, lite programdelar och tempoväxlingar. Får upp energin ett snäpp till. Sedan är det paus igen och så fortsätter arbetet beroende på hur mycket tid som är kvar. 

Visst är det ganska stor skillnad på hästarnas uppvärming? Detta är un ungefär uppskattning, det är inte alltid min ridning ser likadan ut. Detta är inte heller en planering, jag planerar sällan mer än att se till att Vendela har en basic-övning. Hon är en spänd häst som vill kunna känna igen sig i sina vanliga rutiner. Framridning handlar annars om att känna hur hästen känns för dagen, och det är alltså den känslan jag jobbat för hela veckan. Det gäller att inte lämna något åt slumpen! :) 




Vill du att jag ska läsa din blogg?

Jag älskar att läsa bloggar, att hitta en ny blogg att följa är ju hur kul somhelst! Men jag har dock vissa krav som måste uppfyllas om man vill behålla mig som läsare. (ta följande rader med en nypa salt nu ;D)

Först och främst; bilder. Och inte bara en massa google-bilder på Nalle Puh eller nåt, utan bilder som föreställer vad det skrivna inlägget handlade om. För mig är det inte jätteviktigt att alla bilder är sprillans, det är roligare med fina bilder än nya bilder som är fula tycker jag! 

Variation på inläggen är också viktigt, inte bara dagens ridpass och en snabb genomgång med "idag gjorde vi detta och Polly var fin". Jaha, det är ju skapligt intet-sägande och Fredrika Källström pyser iväg fort som attan för att aldrig mer återkomma ;) 

Var ödmjuk mot oss läsare. Läste en blogg där en tjej klagade på "snål domare" när det gick dåligt. Jag är en läsare av "den onda sorten", självklart sökte jag reda på resultaten från klassen. Visade sig att ettan och tvåan var över 70 % och att mer än hälften var över 60. Bloggerskan själv hamnade tvärsist med 5 % upp till närmsta. Snål domare var det alltså inte frågan om, snarare dålig prestation. Det tycker jag allt man kan ta och erkänna för sina läsare, varför försöka få folk att tro att man är perfekt? 

Smileysar i viss grad, jag använder dom ju själv i mina inlägg. Men helst inte en massa "xd, <3, ^^" mitt i texten, det gör det bara väldigt rörigt och jobbigt att ta sig igenom. Lagom är bäst i vårt avlånga mellanmjölksland!

För i helvete (vissa bloggar!) skriv ordentligt. "Idag äre hoppträning mä bäääästa heesten" Det vrider sig i magen på mig, känns oseriöst och lite fjortis-aktigt på något sätt att skriva sånna meningar, "mä" "dä" "äre" "vare". Vet inte varför, men jag har verkligen fobi för detta, hatar det. Riktiga meningar med så korrekt språk ni kan om ni vill att jag ska läsa det varje dag! Något stavfel eller särskrivning här och var drabbar oss alla ibland, men att skriva på detta sätt är ju något man gör med flit. Förkortningar i viss mängd "mkt" isf" klarar jag lätt, jag är ingen gammal tant. Men somsagt, nej tack till det andra. 

Snygg, tilltalande design. Inte för plottrigt, men en snygg header som föreställer dig och kusen i bästa skick ökar ju definitivt mitt intresse för din blogg! Är du dressyr- eller hoppryttare? Det vill jag snabbt upptäcka i designen. Gärna en liten presentation i menyn (antingen direkt eller som vi har, klickbar) så att jag kan se vem jag egentligen läser om gör det hela mycket roligare. 

Att älska sin häst är jätteviktigt, men att skriva i varje inlägg hur otroligt bra och fantastisk och bäst och sötast din häst är blir ganska tröttsamt att läsa i längden. Självklart kan man flika in något inlägg ibland med bara en textrad till hästen osv, gullighetsfaktorn skjuter ju i höjden då. Men varje dag alltså, njaa.

När du har tävlat - skriv ut resultatet hallå! "det gick jättebra" är inte intressant för mig som läsare, jag vill veta % eller fel och tid. Framförallt dressyrbloggar är skitdåliga ibland på att skriva %, speciellt om det gått dåligt. Men, bara så att ni vet så kollar jag alltid upp det själv isåfall. Ingen slipper undan när jag vill veta hur det gick, mohahaa. Men skriv det redan i bloggen, vi läsare vill ju veta! 

Om du lyckats ta dig så långt som att jag skickar iväg en glad kommentar - svara då trevligt tack. Annars svalnar mitt intresse fort, vill inte gynna en otrevlig bloggare. Folk som inte svarar alls fast man ser att det är typ 3 kommentarer per inlägg känns ju bara lata och sura.



Eftersom jag själv bloggar så vet jag ju vad jag vill se, hur jag vill ha det. Det gör mig till en kräsen läsare, men jag brukar försöka skicka glada kommentarer till dom bloggar vars ägare jag gillar och uppskattar :)

Har du en blogg som jag borde upptäcka så är det bara att kommentera så spanar jag in den!



Ryttarkänsla

Att min tränare Karin är min största förebild kanske är svårt att missa om man läst bloggen ett tag. Jag tycker att det är viktigt att ha någon att se upp till på lite närmare håll (klart att jag tycker Edward Gal är fantastisk, men lycka till med att han skulle komma och lära mig en massa grejer liksom). 

Viktigt att ha en mentor att inte bara träna för, utan även prata med. Ibland så går det faktiskt att reda ut problem redan då. 

Men iallafall, Karin säger att en god ryttare kan analysera. För att dra ett exempel så kan vi säga såhär; när jag började träna för henne i oktober förra året så behövde jag hjälp med att reda ut problem som uppstod under ridpasset. Sedan så utvecklade jag och kunde själv reda ut mina problem. Nu är jag snart en så pass bra analytiker att jag kan förutse problemen redan innan de uppstår. 

Detta är inget man kan lära sig, utan det måste tränas upp. Det ska gå på automatik liksom. Jag hinner inte tänka "oj, shit nu spänner hon till och släpper lite rygg, bäst att hålla om med ytterhjälperna kanske!", utan ytterhjälperna måste komma på en gång - pang poff där! Annars är det för sent, och det är därför ridning och dressyr är så svårt. 

Man brukar prata om ryttarkänsla, att det sitter i ryggmärgen. Inte rider jag omkring och tänker på vad jag gör hela tiden. Vissa saker är jag naturligtvis medveten om, oftast de lite svårare (tex inte gå fram med högerhanden i vänstervaret) och jag kanske är extra medveten om jag tänker göra en övergång galopp-skritt eftersom jag vet att det är svårare för Vendela.

Men inte att jag rider och tänker "innerskänkel, ytterskänkel, innerhand, leda, lätta, bra, klapp, förhållning ytterhand", utan det är ju saker jag gör hela tiden. Jag skulle vara ännu mer slut efter ridpassen annars, haha!

Ryttarkänslan behöver ryttaren för att kunna inverka på hästen
* med vikt-, skänkel-, och tygelhjälper i ett väl avvägt samspel
* på rätt sätt
* i rätt ögonblick (handlar om microsekunder!)
* i rätt proportioner








Första dressyrtävlingen

Hej Nora, vad kul att du ska tävla dressyr! 

Tråkigt bara att höra att hästen är stel och hård i munnen, men det är det många hästar som är, tyvärr. Men dags att göra det bästa av sitationen istället för att hänga läpp! 

Nåväl, du har alltså mest dig själv att tänka på, eftersom det bara är dig själv du kan förbereda om du inte hinner träna med hästen innan. Men för det mesta så brukar hästarna vara snälla inne på dressyrbanan (om dom varit på en dressyrbana förut) så då är det ju ingen fara. Spring programmet hemma på gräsmattan, det gör jag! Kolla även på youtube, sök på "dressyr lc1" för att se någon annan rida programmet. 

Bra om du har någon före dig som du kan titta på också :)

Viktigt att tänka på rent allmänt vid dressyr:

Ha ren och prydlig klädsel/utrustning
Man måste inte kuta och köpa kavaj och hela kitet redan från början, det räcker gott och väl med att se till att ridbyxorna är nytvättade och tröjan ren. Smörj hästens saker så att dom också är rena och fina. Om du har vita risbyxor är det smart att strunta i att smörja själva sitsen på sadeln. Annars kan det hända att din rumpa ändrar färg en aning.. ;) Så lite så möjligt som flaxar, se till att stoppa in ev. långa stigläder, aachen-remmar osv. Dressyr är trots allt en prydlig sport!


Se till att du kan programmet utan och innan
En felridning är bara onödig, men jag får också hjärnsläpp ibland.. ;D Men det är skillnad på att vara nervös och att inte ens kunna det från början. Om du känner dig osäker på någon väg eller så på framridningen så kan du fråga någon som finns till hands. Kanske kan du skriva ut programmet och be någon förälder finnas till hands med det så att du lätt kan fråga om du glömmer? Jag har faktiskt frågat motståndare ibland om jag verkligen rört till det, och dom svarar alltid trevligt också.

Om något går snett - fortsätt med dina vägar
Vägrar hästen tex galoppera, som Bingo gjorde med mig i Gripen, så fortsätter du bara göra volten som kommer efter och försöker få hästen att galoppera. Kastar sig hästen för en blomma eller något så är det bara att låtsas som inget och rida vidare, inte göra så stor affär av det. Om hästen fattar fel galopp så bryter du av och rättar den, fortsätt INTE i fel galopp. Om hästen galopperar där det ska vara trav så bryter du bara av så fort så möjligt, rider vidare och låtsas som inget.
Så då väl till själva programmet, jag har inte ridit LC1 så jättemånga gånger men några tips sitter jag ju på så det delar jag med mig av! 

*se till att lägga övergångarna (dom du gör övermedellinjen i serpentinbågarna) på rätt ställe, inte för tidigt och inte för sent

*få serpentinerna jämna genom att rida så att du kommer ut mellan dom bokstäver som är längs långsidan. Sedan jag kom på detta knep brukar jag få beröm för mina "jämna bågar" :D 

*se till att ha helt lång tygel i fria skritten, inte bara halvlång

*utnyttja dom böjda spår programmet erbjuder (tex serpentinbågarna) till att forma hästen lite extra, speciellt om den nu är stel av sig

*var nogrann med att rida ända ut till andra väggen om volten ska vara 20 meter stor, men du ska bara vara ute vid väggen i två steg precis vid bokstaven, då är din volt lagom stor!

*när du rider in och gör halten på medellinjen, se till att hästen står så stilla det går. Ett vanligt fel som många gör är att lägga halten för tidigt, snegla så att du ser vart du ska göra den, hasten ska ha X under magen. Domaren sitter nämligen så att han/hon ser om du gör halten sen eller tidig, det gäller att vara exakt!

Sist, men absolut inte minst;

Domare gillar bättre en glad tävlande än en sur och sammanbiten - LE när du rider in och upp på medellinjen i början och slutet! Även om korvhästen Bingo försöker dra mig ur sadeln ibland så ler jag som en tok och låtsas att det är det bästa han någonsin gjort..! 






Detta inlägg vad jätteroligt att skriva, så det är bara att fråga igen i en kommentar om det är något annat du undrar över, något jag missat, eller om jag var otydlig någonstans! 

KRAM och LYCKA TILL! :D Kom ihåg att jag inte är född med alla dessa erfarenheter, utan detta vet jag efter all rutin jag har skaffat mig genom åren. Alla börjar vi någonstans, kom ihåg det!!





Mitt svar på frågan

Att rida ska vara roligt, oavsett om man tävlar eller inte. Oavsett om man bara rider i skogen eller siktar på att ta sig in i landslaget. Är det inte roligt så är det inget värt, det är min åsikt. 

Jag ser inget somhelst fel med att träna och rida utan att tävla. Jag tycker tvärtom att det är lite faschinerande att alla inte har samma behov som jag själv, dvs få ett kvitto på min utveckling via att tävla. Jag vill ha framgångar och prestationer på tävlingsbanan för att känna mig riktigt motiverad till att träna och vardagsrida. Att utvecklas är också en viktig drivkraft för mig, men att tävla är nog lika viktigt faktiskt. 

Detta är till ganska stor nackdel för mig som ryttare, mitt stora prestationsbehov gör att jag lätt blir frustrerad när det inte går som jag vill. Jag ger upp lite för fort ibland, samtidigt som jag kan kämpa in i det sista och ge allt för det jag vill. Jag är född att vinna (enligt mig själv) och klarar knappt av att förlora mot min pojkvän i kortspel eller att få VG när jag siktat på MVG. Det är ett peronlighetsdrag som genomsyrar i princip allt jag gör. 

Allt jag gör med min häst handlar faktiskt om att vinna. Jag försöker räkna ut hur jag ska lägga upp planeringen av ridpassen utifrån nästa tävling. Hur ska jag få Vendela eller Bingo att prestera som bäst? Vad behöver slipas, vad gick snett senast. Vilka misstag får jag inte göra om? 

Jag har fått träna mycket på detta för Karin, träna bort detta sätt att tänka, för det gick till överdrift. Allt jag la krut på var det den senaste domaren jag ridit för kritiserat. Jag tappade fotfästet och kunde inte sålla vad jag faktiskt behövde träna på och vad som bara gått lite snett en gång. Tror att jag sällan skriver om denna del av mig själv, så det är nog bra för er läsare att få upptäcka den också!

Nu svävade jag ut lite (som vanligt ;D), ville ge lite bakgrund till varför jag kanske ibland ger bilden av att tävling är väldigt viktigt, för så är det ju för mig. För att återgå till det du frågade om; nej, det är verkligen inget fel att "bara träna" och inte tävla. Så länge man känner sig motiverad till det man gör och har roligt med sin häst så är det väl inget fel med någonslags ridning, så länge den inte skadar hästen? 

Min tävlingsvilja kommer inte ifrån min mamma iallafall, hon älskar att träna men har ingensomhelst lust att tävla egentligen. Hon rider och gör det hon tycker är kul, dvs tränar och rider ut i skogen. Jag fattar inte hur hon orkar med allt slit som det innebär med ridningen utan att "få hova in allt arbete sen" så som jag gör genom att tävla. Men hon skrattar bara och säger att hon inte har det behovet. Jag kommer aldrig att förstå mig på det där, men jag ser det som en självklarhet att man får göra så också. Det är varken fel eller konstigt, oavsett om jag förstår det eller inte! :)

Jag och Vendela "hovar in" på prisutdelning. Vendela delar dock tyvärr inte min kärlek till prisutdelningar.. </3



Tidigare inlägg