På söndagens träning så vet jag inte riktigt vad det tog åt Karin (Öljemark alltså, inte Öman). Hon gick bananas på mig fullständigt och ställde aldeles för svåra krav. Hon höjde ribban från ponny till unghästutbildare på proffsnivå ungefär. Vet faktiskt inte vad hon tänkte, men en massa kritik fick jag. Det gällde mina händer och skänklar framför allt. Mina ovanor att "rida för mycket". 

Helt ärligt så är jag faktiskt lite skeptisk. Jag ska ta tag i ovanorna (red tex med tygelbrygga på Vendela sedan när jag kom hem, kan visa hur en sån ser ut för er som inte vet) men det går inte att bli av med så fort. Hon var inte hård, inte sur, nej hon var totalt förbannad på mig. Kändes ungefär som att hon slog till mig, och inte bara en gång utan sedan bara fortsatte och fortsatte. Att jag blev jätteledsen noterade hon inte. Hon bara fortsatte att begära mer än vad jag kunde utföra. Hon var inte nöjd med mig en enda gång under hela träningspasset med Qarlos tror jag!

Jag kan för hela mitt liv inte förstå vad som hände. Men jag har släppt det nu, det tog hela söndagen, men nu är det släppt. Jag har först gråtit och sagt att jag aldrig mer ska rida Qarlos, eftersom jag ändå bara förstör honom, och sedan blivit förbannad för att hon fick mig att känna så och sen till sist tagit tag i problemet för att göra detta till min första och sista Öljemark-utskällning. 

Har ni någonsin blivit utskällda av eran tränare? Jag har inga problem med att ta kritik, inte alls. Men det som träffade så hårt var att hon verkade tro att jag sket i det hon sa när jag i själva verket försökte allt vad jag kunde. När hon sa "nej nu blir jag arg! SLÄPP HANDEN" så trodde jag att jag redan släppt handen osv. Jag lyssnade på henne och gjorde så gott jag kunde, men hon såg väl inte det eller något. Vi är uppe på en hög nivå med minimala nyanser nu ska jag tillägga, det var inte så at jag satt och vråldrog i tyglarna. Men det är just det som är grejen, jag tycker att hon la träningen på en för hög nivå för mig just där och då. Det blev bara kritik och inget beröm. Jag fick bara ta och ta och ta en massa tillrättavisningar, ganska hårda sånna också. 

Hon var även på mig en hel del för att hon inte tyckte att jag red Qarlos på ett korrekt vis för att vara en unghäst. Det gjorde mig också ledsen, jag är varken van att rida stora elelr yngre hästar. Bara äldre ponnyer. Qarlos är en ung storhäst - både och är nytt för mig. Jag försöker lära mig något på honom, men hon lät som att hon förväntade sig att jag skulle förstå alla knep och regler som finns runt unghästar, men så är ju knappast fallet. Hon fick det verkligen att låta som att jag totalt förstört Qarlos och det gjorde så fruktansvärt ont, det kan ni ju förstå själva. Jag vill ju inte honom något illa, jag vet ju bara inte bättre och det är därför jag tränar - för att lära mig något!

Ni får förstå mig nu, Karin Öljemark har lärt mig så otroligt mycket och är en jätteduktig tränare. Jag skriver inte detta för att klaga på henne eller hennes undervisning, för hon kan sin sak. Men min åsikt står fast vid att när eleven gråtande hoppar av hästen efter träningen och säger "jag vill aldrig rida en meter till på denna häst, jag kommer bara att förstöra ännu mer" så har något gått snett. Något blev nog fel i kommunikationen. Hon måste trott att jag sket i henne eller något. Men jag kan ju bara inte bättre!

Men jag vill också visa er att mina tränigar inte alltid består av "bra, kanon och super" utan att även jag gör mindre bra pass som jag sedan får skäll för. Precis som alla andra som rider och tränar. Det skrivs aldeles för lite om när det går dåligt i hästbloggarna runt om i Sverige. Så här har ni lite bevis på att jag är precis som ni - misslyckad ibland. Jag tvingas också rida inför publik med tårarna droppandes ner på sadeln, jag tvingas också lyssna på hur dåligt jag rider och hur negativt det påverkar hästen, jag tvingas också inse mina egna brister och ta ansvar för att göra något åt dom. Jag tvingas också inse hur fruktansvärt svårt det är att rida.

Elisabeth som äger Qarlos ville att jag ska fortsätta rida honom iallafall. Det trodde jag faktiskt inte att hon skulle vilja, efter att ha hört hur dåligt jag rider hennes häst. Nu ska jag inte gå tillbaka till det ledsna och sura igen, men jag tror ni förstår att kritiken verkligen träffade hårt.

Men, nu är den omvandlad till motivation och jävlar anamma! Nästa gång ska jag chocka Karin Öljemark med min racer-utveckling, det har hänt förut så det kan hända igen!