Idag så red jag Kala i tältet, hann tyvärr inte in i ridhuset innan det blev upptaget av ridskolan. Haha sånt är livet när man är seg gillar att borsta sin häst ;) 

 

Gick ett varv med Kala (som nog aldrig sett ett ridtält i hela sitt liv, ännu mindre varit i ett) och hon verkade tycka det var okej. När jag istället kom upp på ryggen så blev hon spänd igen, för nu skulle hon ju ta sig runt själv. Efter att ha hoppat och sprattlat några skutt och nästan trasslat ihop sina långa ben så upptäckte hon dock att hon överlevt. 

 

Kortade tyglarna relativt fort för att hon inte skulle känna sig osäker och övergiven på långa tyglar (fått tipset av Karin) och gjorde lite olika lätta bågar. Kala hade stenkoll på utgången, eftersom lilla utebanan syns där i från så var det en häst som sprang förbi då och då. I traven så var Kala spänd och sprang med huvet rakt upp, för att kolla på väggarna, och såklart hästen på utebanan. Bara att försöka hänga med, komma ihåg att ha avspända axlar och böjda armbågar. 

 

Efter lite övergångar och någon båge här och var så började Kalakusen komma ner på jorden igen och jobbade på riktigt fint. Efter galoppen kändes hon bra, inte toppen men betydligt bättre än när vi först började trava. Fortsatte arbetet med övergångar skritt-trav och olika lätta linjer (snett igenom, vänd över ridbanan tex). Blev ett bra pass! :) Skrittade av för hand och kunde sedan släppa henne och hon följde mig så snällt. Från att inte våga gå alls till att sen snällt följa med kändes som ett stort framsteg.