Idag vräkte regnet ner och det var mörkt när Tävlingsduon klev ur bilen på Trolldals leriga parkering. Dock var vi glada ändå och konstaterade senare att ingen av oss är så värst höstdeppig i år! Så skönt, hur har ni det med höstdeppandet? 

 

Medan vi mockade så blev Kala skodd fram (vi hann bara sko bak förra veckan, eftersom hon blev öm så hastigt så fick hovis "rycka in" fort). Hon är lite skev i ena fram (och i ena bak också för den delen) så det blir något att rätta till på sikt. Hovis-Stefan sa dock att han sett både bättre och sämre hovar, så någon katastrof är hon inte. Dock hade hon bajsat i vattenkoppen, så det var ju mindre mysigt att städa upp. Livet som hästägare är inte bara en rosa "I Love Horses"-affisch, utan man måste ibland stå där och äckla ner hela händerna för att kusen prickan den kvadratdecimetern av boxen som är vattenkopp. Shit happens eller?

 

Trotsade vädret och red ut i skogen. Första gången Kala fick gå i tunneln under nya 90-vägen som blev klar för några månader sedan. Hon tyckte den var läskig, men eftersom Artie gick så var det bara för henne att gå också. Det var beckmörkt så vi skrittade och travade bara, glatt pratandes som alltid. Kala kändes fin trots att hon tagit det lugnt och hon ger så härlig ridkänsla att det inte går att vara annat än glad. En lyckad ridtur i riktigt novembermörker! 

 

Själv har jag en del att göra (utöver stallet och Kala) med bokrecensioner, UF-företag och nationella förberedelser just nu. Skola, ni vet. Har dock en del motivation nu efter lovet, speciellt till mitt UF. Snart är det bara ett halvår kvar innan jag får ta studenten och känna mig fri!