Nu så är TD hemma från England igen, där vi befann oss måndag-onsdag. Qarlos har motionerats av mamma och sin ägare Elisabeth undertiden. 

Igår var dock jag tillbaka - med besked. Dags att ta skänkeln och växla upp lite, tror att både mamma och Elisabeth rider på lite andra växlar än vad jag vill ha. Hade behövt ett spö egentligen, att bara sitta med sporrarna funkar inget vidare på Qarlos, han förstår inte att det betyder att han ska skärpa upp sig. När han känns sådär oengagerad och seg för skänkeln (dvs att man skänklar på kanske först ett, två och sen fyra graders styrka och inget händer, han bara segar och tar inte hjälpen) så brukar jag smiska till honom med spöet faktiskt. 

Det låter kanske rätt brutalt, men det är så mycket bättre än att behöva sitta och gnaga med skänkeln och det ändå inte blir någon effekt! Det är sån ridning jag inte vill ha, mina hästar ska vara skärpta för skänkeln punkt slut, inget att diskutera. Igår glömde jag alltså spöet och det var andra saker som störde, så var inte på toppenhumör. Dock så gick Qarlos betydligt mer fram efter en rejäl galopp och mot slutet av passet (ca en halvtimme) så var han fin! 

Vill komma tillbaka till det där med att verkligen renodla sina hjälper. Jag brukar försöka tänka såhär, om jag till exempel får en impuls att lägga till skänkeln:

*Varför vill jag skänkla?
*Hur ska jag skänkla?
*Fick det den effekt jag ville?
*Har jag belönat den effekten?

Lite rörigt, men tror ni förstår mitt tänk! Detta är viktigt för att inte bli sittandes i drivning hela tiden, utan hästen måste springa framåt at sig självt, annars är det något fel. Jag brukar prova då och då att bara slappna av och sitta helt lugnt och stilla, för har jag jobbat rätt så är det bara det som behövs. Qarlos är en ambitiös häst, han gör gärna sitt jobb. Jag är bara den typ av ryttare som gärna "över-rider", dvs jobbar "åt" Qarlos, fast det inte behövs. Och om jag hela tiden gör jobbet åt honom, hur ska då han kunna utvecklas?