Jag har släppt all press på mig själv, all prestationsångest är borta. Jag får misslyckas precis som alla andra, jag tillåter mig själv att göra det därför att jag vill utvecklas och komma någonvart med min ridning. 

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men det är absolut något positivt. Jag känner ingen press från mig själv alls längre angående att vi ska lyckas rida dom och dom klasserna innan året är slut eller vinna den och den tävlingen. Självklart har jag lite delmål och milstolpar här och var, men dom tänker jag hålla för mig själv. Det jag kan avslöja är att jag gärna skulle rida godkänt MSV dressyr på Qarlos, MSV C. Sedan hänger allt på om han och jag är friska och hur länge jag får ha honom såklart. Men det är något jag skulle vilja göra, tänkte att något kan jag ju avslöja ;) 

Men annars så är mitt mål att komma så långt så möjligt och ha så kul så möjligt på vägen. Qarlos är min dressyrhäst i första hand, men även en hopphäst som jag tänkt tävla lite på och träna hoppning med eftersom jag tycker att det är så roligt. Han ska även ridas i skogen (när underlaget där funkaaar!!) tillsammans med kompisar och njuta av livet. Jag är jättenöjd just nu och jag är så glad att all press har släppt, jag kan göra vad jag vill med Qarlos utan att känna att något går till spillo eller att jag skulle vara bättre om jag gjorde något annat. 

Jag tror det var ponnytidens tidsbegränsning som satte sig i huvudet på mig. Jag ville så gärna kvala nationellt och rida SM innan detta år var slut att det satt i huvet på mig varje ridpass. Detta gjorde att jag kände att inget fick gå fel; inte en enda detalj. Som ni märker så funkar det inte så värst bra, speciellt inte när man sitter på ett ponnysto. Men Vendela var lika ambitiös som jag, därför funkade det ändå. 



Men nu är varje träning och ridpass så himla roligt! Klart att jag blir irriterad på Qarlos när han inte gör som jag vill (tävlingsmänniska är man ju fortfarande) men det är inte denna panik som uppstod när det gick fel förut. Träningarna är den största skillnaden som jag känner av just nu. Förut var jag nästan lite nervös innan, undrade hur det skulle gå och blev besviken om det inte funkade toppen redan från början. Nu kan jag bara rida på i avspänt tillstånd och ta till mig Karins undervisning. 

Självklart går det jättebra att rida då också, eftersom jag gör som min tränare säger. Jag litar på att om jag gör som hon säger så löser det sig. Därför är det så roligt att rida! Jag stoppade verkligen mig själv från att njuta och ha riktigt roligt förut. Min rädsla att misslyckas var ofta större än min vilja att utvecklas. Som ni förstår är det inte så lätt att träna och prestera när man hela tiden är rädd för att misslyckas. Men det har släppt nu och jag känner att jag går framåt hela tiden. Tack vare att jag inte låter kraven och pressen ligga över mig och förstöra allt för mig!