Jag hatar verkligen att rida dagarna innan tävling. Jag blir så himla stirrig och det känns som att minsta lilla fel kommer att spela in på vår senare prestation. Detta är givetvis lite galet, och det gör ju bara att jag rider sämre än vad jag skulle gjort annars.

Har iallafall lyckats träna bort min irritation på senaste, lyckas hålla mitt nervösa jag så pass i schack att jag kommer ihåg att berömma och klappa Vendela även om jag inte får den ridkänsla jag vill ha. Det var lite så jag fick rida igår, för egentligen så gick det inte dåligt, det gick bara inte fullt så superbra som det gick dagen innan. Och det fick jag ha i bakhuvudet när irritationen ville ut i ett lite för tydligt tygeltag eller en alltför stark skänkel. Det löser ju inga problem, bara förvärrar.

Så idag så ska jag verkligen ta ett djupt andetag och bara rida på. Känslan jag vill få imorgon vet jag hur jag ska rida fram, hur det än känns. Om Vendela sedan blir spänd för att det är ute eller något annat i den stilen, så hade jag inte kunna förbereda oss bättre än vad jag har gjort nu.

Vissa saker kan man inte rå för, men sitt humör kan man mycket väl styra över. Därför är det ju väldigt onödigt av mig att göra det till ytterligare ett problem. Det borde ju räcka med det som uppstår när man rider ändå, problem som ska lösas, saker som ska förbättras, hinder man ska komma över. Det hela blir inte bättre av att jag sitter där uppe och störs av att det inte får mitt livs ridkänsla, för om jag ger min irritation plats så vet jag innerst inne att jag inte kommer att få den känslan heller.

Det är så himla lätt att sitta här i skolan och vara logisk, sedan när jag väl sitter uppe på hästen så är det lätt att glömma. Men nu ska jag verkligen försöka tänka på detta, känns redan som att tankarna klarnat lite av att skriva detta!

Som ryttare behövs jag till att lösa problem - varför då skapa dom?