Tiden läker inte alla sår, men den sätter iallafall på ett plåster.

Nico heter ponnyn som jag hade i fyra år, ponnyn jag växte upp med. Vi gjorde allt möjligt kul tillsammans, framförallt hopptävlade vi. Men vi myste, badade, red på långa uteritter och en massa annat som hör ponnytiden till. Vi red självkart en hel del dressyr också, även fast vi inte tävlade så mycket. 

20 november 2007, när jag var 13 år, så hände det som inte får hända. Dom ringde från stallet och sa att Nico var halt. Det visade sig sedan att han inte ens kunde gå. När dom andra hästarna kom in från hagen så stod han bara och gnäggade, ensam kvar i hagen. 

Jag har aldrig sett en så halt häst, han höll på att gå omkull för varje steg han tog. Först så trodde vi inte att det var så allvarligt, han hade lite patellahakningar, och vóm man backade honom så skulle den nog hoppa rätt igen. Stackars Nico, han hade så ont att han krampade i låret och han vägrade stödja på trakterna, han hoppade på tå med den onda hoven. 

Det visade sig senare att han hade en hovbensfraktur genom hela hoven, vi åkte ju dagen efter och röntgade honom och det var då vi fick se det. Det var hemskt, han skulle inte få vara ute i hagen alls på minst ett halvår. Men så blev det också, och eftersom han inte blev bra så förlängdes boxvilan till 8 månader, som blev till 9. 

När han efter 9 månader i box fortfarande inte var bra så beslutade veterinären att han skulle få gå ut, han kunde inte må så mycket sämre av det. Så det gjorde han, och blev lyckligare än lyckligast! 

Nico blev aldrig bra, utan vi fick lov att fatta beslutet att låta honom somna in. Han fick så ont när marken frös och blev hård, det fanns inte en chans att han inte led. Därför var det så himla lätt att ta det besultet, han hade gjort så mycket för mig, alla omhoppningar vi vunnit och alla höga hinder vi klarat tack vare att han ställt upp så för mig. Nu var det min tur att ställa upp för honom och låta honom gå, det protesterade jag aldrig emot. 

Dagen han åkte var så konstig, jag och mamma borstade honom med tårarna rinnandes. Jag har fortfarande svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på det. Det var så hemskt så det går inte att beskriva. Och när jag sedan sa hejdå till honom i transporten, sista gången jag såg honom. 

På något sätt så har jag ändå överlevt, gått vidare. För det har jag gjort, jag kommer aldrig att glömma, men jag ahr gått vidare. Även om jag fortfarande är ledsen ibland så har tre år gjort sitt för själen. 

Men allt detta har också gjort mig så himla medveten, och nu när Vendela inte är bättre så kommer allt tillbaka igen. Alla hemska minnen av veterinärbesök, skakande på huvet när röntgenplåtarna granskas. Hur fruktansvärt grym världen kan vara, hur snabbt livet kan vända. 

Men på något sätt, någonstans, så kommer livet att ordna sig ändå. Det är något jag verkligen tror på, mina ledord. Livet löser sig alltid. Nico lever inte längre, men han har det mycket bättre där han är nu. Det som hände honom är hemskt, och jag vill inte att en enda hästägare ska behöva uppleva det. Men jag upplevde det faktiskt, och jag lever än.