Ibland så kan jag tänka att det var tur att inte jag bloggade när jag var yngre! Fy vilken kalabalik jag hade kunnat starta som 13-åring eller så. Ni ska veta att det jag skriver nu förtiden är noga utvalt och sållat, för att kunna granskas av vem somhelst. 

Jag tror att det är det som många yngre bloggare (inte alla yngre, och finns många äldre som inte sköter sig också!) faktiskt missar. En blogg ligger ute på internet och kan faktiskt nås och läsas av hela världen. Klart att det är viktigare att tänka sig för mer och mer ju fler läsare man har. Men på min förra blogg (på tiden den var "fjortis- feat. häst-blogg" ungefär, innan den blev hästblogg) så hade jag kanske 20 läsare. Vet kanske vilka 7 personer var eller något. 

Resten har jag ingen aning om. Jag har ingen aning om vilka det egentligen är som sitter och kikar in på denna blogg heller. Allt jag skriver ska kunna läsas av mina tävlingskonkurrenter, mina tränare, mina svärföräldrar, min farmor, mina lärare, folk som aldrig träffat mig, ja ni förstår själva. Det krävs ganska mycket och tar lång tid (iaf gjorde det för mig) att förstå detta. 

På min förra blogg kunde jag kalla min engelska-lärare "Hitler", klaga över att franska-läraren inte gav mig MVG, skriva att dressyrdomaren var dum i huvet och en massa annat likande. Kom att tänka på häromdagen att jag inte ens låst den. Blir pinsamt i framtiden, men samtidigt så älskar jag att gå in och läsa vad 14-åriga jag har skrivit. Dock blir man ju mindre stolt när man kallat hästen man hade på tillridning för "pissmärr". Jag vill åka tillbaka och skaka om 14-åriga brunett-fjortisen Fredrika Källstrom och fråga vad tusan jag tänkte när jag skrev så på min blogg?!

Som tur var (fast det fattade jag självklart inte då) hade jag en mamma som läste och "höll reda" på mig när jag var yngre, men det är det verkligen inte alla som har! Jag tror att det behöver informeras mer på olika bloggsidor osv hur officiell man faktiskt är som bloggare. Man kan ju välja att begränsa sin blogg, men jag tror ändå inte att det riktigt når fram hur illa det kan gå om fel saker läses av fel personer. 

När man är yngre så gör man lite det man känner för just då och sedan publicerar man det, det hör till lite grann liksom. Living on the edge. Det är det som jag har slutat med nu. Fast jag kan erkänna att jag ibland går in och tar bort rader eller stycken här också ibland, innan ni hinner se det, där jag ser att jag tagit i lite väl hårt. För mina åsikter idag är precis lika starka som dom var när jag var 14, och jag uttrycker mig precis lika moget när jag tänker. Dock säger jag det aldrig högt nuförtiden (utom när jag blir riktit irriterad och riktigt stressad på samma gång.. ;D) Men in my dreams att jag skulle publicera det i bloggen! 

Något jag alltid tänker på när jag läser igenom något jag har skrivit är "kan jag verkligen stå för detta?" Om personen det rör, eller någon annan, skulle gå fram till mig med en utskrift på blogginlägget, skulle jag fortfarande stå för det då? Om svaret blir nej, så skriver jag det aldrig. För här skriver jag bara saker som jag försvarar, saker jag står för, saker som vem som helst får komma och argumentera med mig om. För som bloggare så är det något man måste var beredd på, folk kan ifrågasätta det man skriver. Inte för att dom är dumma och vill mig illa som person, utan för att dom inte håller med mig. 

Just frågan "kan jag stå för detta?" tycker jag att man, så fort man skriver ett blogginlägg, ska ha med sig i bakhuvet. Jag önskar att jag läst ett blogginlägg som detta är jag var yngre och hade för mycket smink om dagarna och var på tok för snabb på tangenterna när jag var missnöjd med något. Därför så skriver jag ett nu! 

Någon kanske håller med mig, någon kanske fick sig en tankeställare och någon kanske tycker att jag fortfarande är likadan nu som då, vem vet? Men en sak är säker, jag står till 100% för allt jag skriver här!