Ny ryttarförening - Nej tack

Jag är uppretad och lite smått irriterad känner jag, deta gäller bara våra lokala läsare, men ni andra kan ju alltid få ta del av mina åsikter också. Jag har sett evenemanget på facebook, den har 48 medlemmar, varav många i nuläget tävlar för Katrineholms RF precis som jag och Isabelle. 

Det var ett himla liv i vintras kring detta, tidningen var inblandad (och i och med att vi bloggar för tidningen så kommer nog vissa av tidningens läsare att se detta inlägg också) och folk bråkade högt och lågt. Detta tjafs fick sig dock ett slut som jag förstod det då och det var ju toppen! 

Jag är inte intresserad av att gå till angrepp högt och lågt och anklaga folk för att vara svikare, även om det kanske är lite det jag anser om man byter klubb. 

Jag älskar Katrineholms RF! Jag har lärt mig rida här, min häst bor här och det är den klubben jag tävlar för. Det har jag gjort sedan 2005 och det kommer jag fortsätta med. Faktum är att vi nog aldrig varit så bra som vi är nu. Vi har en A-tränare i hoppning som kommer regelbundet och även en dressyrtränare med tyska utbildningar högt och lågt som kommer var tionde vecka. 

Vårt div 3 lag för ponnydressyr kom trea i allsvenskan i våras och vårt hästlag i hoppning kom tvåa. Vi har flera duktiga, aktiva tävlingsryttare i föreningen som tränar och är påväg någonstans. Jag tycker att vi har utvecklats så himla bra det senaste året, incidenten i vintras skapade lite mer gemenskap. Alla som gillade KRF gick ihop lite grann och försvarade klubben. 

Katrineholms RF måste dessutom vara den ledande arrangören inom distriktet, vi har gått in och tagit finalerna i både div 3 och 2 för hästhoppning + DM i dressyr för både ponny och häst nu när distriktet saknade arrangörer. Jag frågar mig; var är alla andra klubbar? Varför kan inte dom ha tävlingarna? 

Vill man ändra något inom klubben så går det, om man framför det på rätt sätt till rätt person. Ingenting är omöjligt, det gäller bara att veta hur man ska jobba för att få sin vilja igenom. Jag är inte ett dugg intresserad av att byta klubb. Jag är upptagen med att träna och försöka komma någonstans med mina ponnyer och det går aldeles utmärkt genom min klubb tycker jag. Jag förstår bara inte vad som är problemet! 

Ridskolan tar mycket plats, så är det. Men den behövs den också, föreningen drar in en hel massa pengar på den och dom pengarna behövs verkligen. Det har jag accepterat för längesen, just eftersom att jag tagit mig tid att sätta mig lite in i var pengarna går osv. Hade jag inte brytt mig om att göra det så hade jag nog också klagat, men eftersom jag nu tagit reda på hur det ligger till så gör jag inte det. Folk är så snåla och ska mest bara ha och ha. En förening och en anläggning kostar, så är det bara. Det är dags att vakna och inse det känner jag. 

Stämningen i stallet på Trolldal är toppen, det är som en fritidsgård där alla kan umgås med hästar och må bra tillsammans. Nej, jag har verkligen inget att klaga på som privat- och aktiv tävlingsryttare för Katrineholm. Jag ser ingen som helst anledning till att byta ut min klubb. Jag är stolt över att jag har tävlat för samma klubb så länge, och blivit väl omhändertagen, jag är en del av gemenskapen. 

Svik inte föreningen när den behöver er! Jag kommer att stanna kvar hos Katrineholm och bidra med det jag kan. Jag bygger hinder när det är hopptävlingar och staket när det är dressyr + ställer upp som funktionär. Det är ju nemas problemas! Får god mat och umgås med mina kompisar, vad i hela friden har jag att klaga på egentligen? 

Sluta klaga, det kommer inte att bli bättre med en ny. För att en förening ska överleva och kunna ha tävlingar så krävs en hel massa pengar, pengar som en förening måste få in på ett eller annat sätt. Det är ren fakta. Min klubb erbjuder toppentränare som gör att jag kan prestera på topp med mina ponnyer och det är det jag väljer att fokusera på, för det är det som är viktigast för mig. Fokusera på det bra istället för det dåliga och sluta gnäll helt enkelt!



Detta är 100% Fredrika Källströms egna åsikter och tycke. Varken Issa eller mina föräldrar behöver ta det minsta ansvar för dessa ord. Dom är mina och jag står för dom, tack för mig!



Varför jag valde Vendela

Det har jag själv undrat såå många gånger i mitt liv. Det största felköpet vi någonsin gjort (förutom att beställa in äcklig mat på resturang eller köpa en ful lampa vi aldrig använt då..) är nog ponnyn Cavendish. Hon var ju precis vad jag INTE skulle ha då, när jag var snart 15 år gammal i januari 2009. Jag skulle ha en snäll och lugn ponny som jag kunde tävla på direkt och som kunde lära mig en massa saker. 

Hon såg väldigt bra ut i annonsen, söt och duktig, hennes ögon fastnade direkt i hjärtat på en. 



När jag skulle rida henne så minns jag att det var skapligt många som hjälpte mig upp, det var nämligen inte Vendelas starka sida med uppsittningar, eftersom hon är så bakskygg. När jag väl satt på hästen så hann jag tänka "vilka långa tyglar till en så kort hals, och vad spänd hon känns" sen drog hon järnet. En långsida senare fick jag stopp på henne och kunde få henne att skritta någorlunda. Men jag var en aning omskakad. Jag undrade vad nu detta var för skrälle. 

Men sedan så red jag henne lite, kommer faktiskt inte ihåg så mycket från första dagen jag provade henne. Men hon överraskade mig genom att vara väldigt rolig. Minns att jag hade svårt att galoppera på henne, mina ponnyer var sådär så att man sa "galopp" och sen galopperade dom. Vendela behövde mer följsamhet av mig för att galoppera eftersom hon har så mycket galopp. 



Andra dagen jag red så provade jag henne i dressyrsadeln och red hur länge somhelst. Jag hade jättekul, varför vet jag inte. Men jag kände att vi faktiskt klickade lite, jag och Vendela. Skulle sedan hoppa henne, fast jag vägrade först. Jag var så himla höjdrädd att jag knappt ville ta ett kryss, men det funkade det också sen. 



Lycklig liten Freddi med sin nya ponny


Vendela var besiktad och klar och vi hade transporten med oss, så vi tog med oss henne hem på en gång. Det var ju trots allt fyra timmar till Växjö, så det var en bit att åka. Hon var supersnäll att lasta och åkte snällt med hela vägen hem. 

Vendela i sin nya box, hemma i Morjanå


Och det var nu vår långa resa tillsammans började, 24:e januari 2009. Vad länge jag har haft Vendela nu när jag tänker efter.. Fina ponny <3





Jag var rädd för Vendela när jag fick henne, det måste jag erkänna. Hon var så spänd hela tiden, som en tickande bomb att vara runt och hålla på med. När jag red ut med Issa och Janni så hamnade jag 100 km för långt fram hela tiden eftersom Vendela gick på som en galning. Hon var helt fel verkligen, aldeles för svår för mig att rida. Jag ville helst skicka tillbaka henne, men något fick mig ändå att fortsätta. 

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag valde att ha kvar henne, för hon var verkligen inte ett dugg rolig! Envisa jag, att jag aldrig kan inse mitt eget bästa. Men nu blev det så att jag hade kvar henne, och under våren så började jag tycka mer och mer om henne. 







Vi började tävla i April 2009, första tävlingen tror jag att ni alla har sett en miljon gånger. Man sitter med hjärtat i halsgropen och undrar om Vendela kommer få något racer-ryck och springa ut från banan och bort från hela tävlingsområdet. Men det gör hon inte, vi kom dock trea från botten på 57 %. 



Redan i vår andra tävling så placerade vi oss, vi kom tvåa i en LC2 efter att ha fått 64%! 


Restan fram till nu har ni nog sett själva. Vi utvecklades i racerfart hela tiden, visst för att det kom bakslag ibland, men vår dressyrkarriär har varit uppåt och uppåt. 

Detta inlägg skrev jag eftersom en läsare undrade varför jag köpte Vendela. Vad som gjorde att jag valde just henne. Svaret är "jag vet inte". Så fel som i slutändan blev så rätt, jag har denna häst att tacka för så mycket. Något har ändå gjort att jag orkat fortsätta med henne, men jag har varit svindlande nära på att ge upp många gånger.

När hon har taktat hela vägen hen från skogen, sprungit på tvären 24 gånger i upptagningarna i programmen, gått som en stjärna ena träningsdagen för att bara vara tokspänd andra, när vi äntligen skulle kolla igång med skolor och sånt som jag vill göra. Sparkat på andra hästar i hagen, sparkat på folk som ska ta ut henne ur boxen på morgonen, sparkat på mig när jag ska sadla henne. 

Hon är då fan inte lätt, denna kuse. Men det är aldrig lätt när det är svårt och jag är så oerhört glad att jag valt att behålla henne trots allt, alla gånger som hon har varit jobbig. Jag har verkligen lagt ner ett enormt jobb på denna häst och resultatet av mitt arbete är nog bland den största kicken jag fått i mitt liv. Ett stort mål var att kvala nationellt och vi lyckades. Jag fattar inte hur, jag fattar inte varför. Men vi lyckades! 




Kanske kan någon som har det kämpigt med sin häst läsa detta och må liiiite bättre, eller bara fyllas med en gnutta mer energi att orka kämpa. Det är som jobbigast nu när vi går mot mörkare tider! Inte blir det bättre för mig av att Vendela OCKSÅ blir jobbigare, hon hatar kyla och blir ännu värre att rida ut på. Men jag har lärt mig det nu, det är bättre att leda henne hem än att såga, rida i serpentiner, rida på tvären och allt annat jag försökt med. 

Kort och gott; jag vet inte varför jag valde Vendela. Kanske valde hon mig istället. Men något fick oss att höra ihop, meant to be eller något. Låter coolt när man skriver det, kanske är det rätt coolt också. Ett ganska förvirrat svar på en fråga kanske, men det är förvirrat. Men en sak är helt säker; Jag älskar min fina ponny, det kommer jag alltid att göra <3





Är det verkligen så stor skillnad?

När jag jobbade i söndags på ridskolesidan så slog en tanke mig. Det är så enkelt på den sidan, ALLA hästarna äter Krafft Grund och mineraler, fast i olika mängd. Inget specialfoder hit eller dit, bara det som behövs liksom. Ridskolehästarnas lunch-hö ger man direkt från hövagnen, dvs dom har inga påsar utan man uppskattar på ett ungefär hur mycket dom ska ha. 

Och dessa hästar presterar superbra ändå! Dom går ju två-tre gånger om dagen med olika ryttare. Det finns även stjärnor bland dessa hästar, fina Sune som alltid lyfter upp ponnydressyrlaget med säkra prestationer och så Mikesch som fick 61 % i MSV med Karin i somras. 

Alla ridskolehästar går dessutom tillsammans i en stoor hage, i en flock blandat ston och valacker. Visst för att någon gör sig illa ibland, men så ofta är det faktiskt inte. Och dom ser ut att ha det så mysigt när dom är så många, det är härligt att se när vissa ligger och andra håller vakt osv. Dom verkar leva ett härligt hästliv faktiskt. Det har ju varit sånna disskusioner om hur ridskolehästar har det, men jag är säker på att våra på Katrineholms RF har det jättebra!

Det jag kom att tänka på är hur mycket "skit" det istället är på privatsidan. Nästan alla hästar (nästan!) har egna hinkar med specialfoder, oljor och pulver hit och dit. Min häst har också en hink, så jag ska då inte komma och säga något. Men tanken slog mig bara, att det är sån skillnad. Privathästarna går definitivt inte alla tillsammans i en stor flock, det kommer aldrig att hända. 

Och återigen så ska jag inte säga något, Vendela har en hagkompis, Lucy, och det räcker så gott. Min häst är drottning av Trolldal tycker hon själv och dom som kommer i hennes väg ska utrotas. Därför vill jag inte ha henne med fler hästar, skaderisken är så hög. Och det är ju så alla med egen häst tänker, klart man inte vill ha skador! Vem vill det liksom? 

Men trots allt så kan jag inte låta bli att tycka att ridskolehästarnas tillvaro i hagen ser mycket mysigare ut än Vendelas. Dock så går 5 privatvalacker (bla Artie) ihop och busar och har det roligt, så alla har det ju inte som min häst. 

Men jag tror också att det är så mycket noja kring våra hästar, dom blir som våra bäbisar som ska tas om hand. Och det får inte hända dom något. Dom ska ha det bästa av det bästa fodret och höpåsarna ska vara exkt på hektot. Nu överdrev jag lite, men ni fattar grejen. Egentligen så borde man chilla ner lite runt hästarna. Men jag tror att det är svårt också, man är ju så van att ha det på detta viset. 

Jag har alltså ingen ritkig åsikt i detta, men det är en tanke som tål att tänkas på faktiskt. 

Bingo går i stora, kuperade hagar och njuter av livet




När hästen skadar sig

Hela min hästvår var på dom allra flesta sätt helt fantastisk. Den var kantad av tävlingar med båda hästarna och vi nådde tillsammans stora framgångar också. Det var lite som en payback till mig för allt slit jag lagt ner under hösten och vintern, alla träningar och timmar på hästryggen som lönade sig i fina resultat. Allt som har med hästar och framgång har inte bara med tävlingar att göra heller. 

Både Vendela och Bingo var runda och fina i kroppen och gick för små lätta hjälper, i topptrimm båda två. Men så hände något i början av sommaren, plötsligt ville ingen av hästarna samarbeta riktigt längre. Dom presterade under sin nivå båda två och var inte sig själva.

Som ni vet så har ju båda hästarna varit borta från tävlandet och tränandet under sommaren och fram till nu. Som tur är så hade ingen av dom dragit på sig (förhoppningsvis!!) relativt milda åkommor som inte ska vara alltför svåra att bli av med. Men man vet verkligen aldrig, och det är det jag vill säga nu. 

Man vet aldrig med hästar. Dom är djur, som gör sig illa i hagen, trampar snett när man är ute i skogen eller får en sten i skon ibland. Det är läskigt hur snabbt det ändras från ena dagen till den andra. Vendela var i absolut toppform innan meetinget, hon var så fin att rida och en riktig stjärna. Fredagen skulle vi tävla, på tisdagen kändes hon konstig i högervarvet - snacka om total helomvändning. 

För att inte tala om min fina Nico. Har talat mycket om honom nu på senaste känner jag, han finns med mig jämt och ständigt. Min älskade häst som klockan ett på dagen den 20 november sprang runt i hagen och busade med sina kompisar och lätt klippte hinder på 130. Men sen vid insläppet klockan fem så kunde han inte längre gå, bara hoppa på tre ben. Att hoppa ett enda hinder var otänkbart. 

Detta är det allra bästa exemplet på hur illa det faktiskt kan gå med hästar, saker som vi människor inte kan göra något åt. Jag lärde mig verkligen något av det som hände Nico. Jag lärde mig att det kan hända mig också. Jag är otroligt bortskämd med friska, sunda ponnyer. Jag trodde aldrig att det skulle hända min häst något. Men sen hände det, och då hände det ordentligt. 

Så nu när det hände Vendela och Bingo så var jag beredd. Jag visste att det kunde hända mig också, och det var faktiskt skönt. Båda hästarna blev skadade "av sig själva" det hade inte med mig att göra. Och sånt rår man inte på, det är ingen ide att gräma sig över var man kunde gjort annorlunda. 

När hästen skadar sig så är det lätt att fastna i "om inte"-tankar. Här kommer lite tips på hur jag tänker;

* Blicka framåt, ta för givet att hästen blir frisk (det är tillåtet det också). Det gör det lättare att hitta motivationen til att åka till stallet och ta hand om den + orka eventuell konvalecensridning.

* Tänk aldrig "om jag inte hade..", "om jag bara hade.." osv. Det drar dig bara djupare ner i det svarta hålet, och där gör du ju knappast någon nytta! Din häst finns kvar och behöver din hjälp för att bli frisk - hjälp den. 

* Låter kanske klyschigt, men se skadeperioden lite som en chans att komma närmre din häst. Ta dig tid till att borsta den extra osv. Om dina kompisar ändå ska rida, kan du ju pyssla med hästen undertiden och sedan cykla hem med dom istället för ensam. 

* Det drabbar alla någon gång, det kan både jag och Issa intyga. Gud har inte valt just dig att vara dum mot, även om det känns så. 

* Om det finns möjlighet så kan du ju se det som en chans att prova lite andra hästar också, om du har tid att rida lite extra.

Livet med häst är så mycket mer än att gå runt i tävlingskläder 



Små tips för ett bättre ridpass

Givetvis så har jag tagit en massa bra tränarhjälp under det senaste, och det har varit värt väldigt mycket. Just att ha både Karin Ömans och Karin Öljemarks råd i huvudet har varit en superkombination för mig. Men för att man ska kunna utvecklas någorlunda inom en rimlig tid så krävs det väldigt mycket av en själv också. Om man gör som jag och tränar två gånger i månaden (varannan vecka) så är det väldigt många pass som man själv rider. 

Då är det jag som måste ta ansvar för att vi utvecklas och lämnar ridbanan som ett lite bättre ekipage än vad vi var när vi gick in. Detta är självklart jättesvårt, och det krävs en hel del. Eftersom jag ridit så pass mycket själv senaste året och ändå fått mycket beröm från tränare för utvecklingen så blir min tanke att jag ändå måste göra nånting rätt när jag rider själv också. Inte allt såklart, men alltid något! Tänkte dela med mig av lite tips som jag använder mig av när jag rider ett dressyrpass :)

Jobba mot små delmål
Om jag har som "huvudmål" att rida skänkelvikningar längs diagonalen så kan jag kanske inte börja med det så fort jag kortar tyglarna. Troligtvis så har min häst lite svårt för det, annars skulle man ju välja att jobba med nåt annat! Först måste jag förbreda hästen lite, och kanske bara flytta några steg. Ett delmål då tex är att klara tre steg ut från spåret innan nån bog eller så smiter iväg. Då blir det lättare att hitta motivation att orka rida vidare, även fast man inte klarar huvudmålet direkt!

Variera det du gör
Fastna inte på en volt runtrunt och vänta på att hästen ska hamna tex i form av sig själv. Det böjda spåret är jättebra, men det mpste varieras på olika sätt för att det inte ska bli onödigt slitage. Växla tempo vid varje vändpunkt, rid små volter i stora volten, öka och minska volten. Allt för att lösgöra hästen. 

Ha en baktanke
Tänk yt vad det är du vill få ut av ditt ridpass, vad du vill få ut av det du gör just nu. Ett ridpass ska inte innehålla en massa dötid där man travar runt lite planlöst och gör någon skänkelvikning eller öppna här och var. Tänk igenom vad din tränare sa på senaste passet, vad ni gjorde och vad ni behöver träna mer på! 

Ha som mål att berömma hästen
Jag känner alltid efter vad som känns rimligt att begära av hästen jag sitter på. Oftast har man ju en liten bild av vad den kan osv, vad man kan förvänta sig av den. Något jag alltid har som mål är att kunna klappa min häst och säga "duktig" med jämna mellanrum. Det ska vara lagom, alltså inte för lätt eller svårt. När hästen väl klarat sin uppgift en gång så behöver den inte få lika mycket beröm den andra och tredje gången, utan då kanske det är dags att ställa ännu högra krav. Gör hästen något perfekt redan från början så kanske det inte heller är värt att göra det fler gånger. 

Detta är lite hur jag tänker inför ett ridpass för att både jag och hästen ska få ut så mycket så möjligt av det! 






Mitt svar på travarfrågan

Det var några som ville veta mitt svar på frågan om jag skulle kunna tänka mig att köpa en travare. Döda mig inte nu, men mitt svar är nej. Självklart så ska man som några av er skrev "utgå från individen och inte rasen" men eftersom jag ska tävla i dressyr så gör jag det automatiskt svårare för mig själv genom att köpa en travare (en varmblodig eller kallblodig). 

Däremot så tror jag absolut inte att dom inte kan bli bra ridhästar. Det var två travare med på våra hopptävlingar senast, och visst syntes det på galoppen att det var travhästar, men dom hoppade minsann lika felfritt som alla andra. Det tycker jag är riktigt härligt att se, för då ligger det en massa arbete bakom hästen! Det finns ju inget roligare när man jobbar med sin häst och det blir resultat som alla kan se. 

Jag tror stenhårt på att travare (ursäkta om det låter nedvärderande, men jag orkar inte skriva varmblod och kallblod hela tiden, ni förstår ändå hoppas jag! ;D) kan bli riktigt bra och trevliga hästar. Läste någonstans att dom har stor fördel i att dom är så mycket hanterade av olika människor redan från början, så att ofta är det trygga hästar som är enkla att hålla på med. Bara en sån sak är ju toppen!

Det jag däremot har väldigt svårt för är alla dessa personer som ska påpeka att "travare är minsann lika bra som alla andra hästar". Dessa känner ni säkert igen, dom kluddrade ner "Stallväggen" i Min-Häst tidningarna konstant, i varje Min Häst så var det med MINST en insändare om "sluta klaga på travare" till slut så skickade någon in typ "när klagade någon egentligen på travare senast!?". 

För så är det, ingen klagar och alla försvarar. Och det är så tröttsamt! Jag köper inte en travare för att jag vill tävla i dressyr, helst framgångsrikt, och då känner jag att jag får det så mycket lättare med en häst med bättre grundförutsättningar. Läs nu, ni som hetsade upp er lite, GRUNDförutsättningar. Dvs, dom gångarter hästen föds med bland annat. 

Sedan tror jag att det går att ändra mycket på en häst, eller rättare sagt; jag VET att det går att ändra väldigt mycket på en häst. Jag har jobbat mycket med alla ponnyer jag haft, och lyckats bra enligt mitt tycke (haha, vad jag är ödmjuk va? :D) Nejmen helt seriöst, jag har OCKSÅ sett travaren som går LA:4 dressyr, men anledningen till att jag sett den är ju för att den är ett undantag. 

Den visar absolut att allt går om man vill, och jag beundrar ryttarinnans jobb! Men, somsagt är den ett undantag, och när jag köper min nästa häst så vill jag göra det lätt för mig och köpa en häst med bättre förutsättningar för den sport jag vill hålla på med än vad en travare från början har. 

Jag klagar aldrig på travare, men jag klagar på alla som påstår att dom är lika bra som andra hästar. För så är det inte. Oj herregud, vad sitter jag och skriver!? Är inte alla hästar lika bra!? Aaaah shiiit, kasta er på kommentarsknappen nu! 

Eller? Stopp och galopp, läs klart först. En travare KAN BLI en riktigt bra ridhäst, om man är kunnig och väljer att lägga ner massa jobb på hästen. Men om man inbillar Fia, 14 år, som gått på ridskola 6 år och nu precis ska köpa häst, att det går lika bra med en travare så är man ju dum i huvet. Om Fia inte vet vilket arbete det krävs, utan förväntar sig att få en fullärd ridhäst så blir det ju en katastrof. För både henne och hästen! Det är också det jag har i åtanke när jag tar ställning i detta. 

Detta är alltså mitt svar, och en skaplig förklaring. Bara att kommentera, jag står för allt jag skriver alltid! 





Ursäkta er inte!

Något som ni läsare ibland gör när ni kommenterar är att skriva något i stil med "inget illa ment" osv. Gör inte det! 

Självklart så förstår vi att det ni skriver inte är illa menat, det förklarade jag ju också lite grann i mitt "attityd-inlägg" men tänkte att jag skulle ta det lite närmre. Vi älskar alla våra läsare, all of you, allihop, tout le monde! Oavsett vad ni skriver så tar vi för givet att ni inte menar något illa, för det är den inställningen vi väljer att ha mot er. Vi är ju inte mycket för det här med att provocera, skryta och försöka trycka ner andra, så varför skulle då ni vara det? 

Det är skönt att ha det så, och det är faktiskt sällan vi får negativa kommentarer. Tror aldrig vi fått något elakt skrivet i kommentarer till och med, och det är vi stolta över. Kanske att vår inställning smittar av sig lite på er läsare? Det lockar ju mycket mer att trycka ner en äckligt självgod person, så att den fattar att det är på jorden man ska vara. Det har man själv varit nära att göra ett antal gånger, man är väl ingen ängel..! Dock så är det skillnad på att vilja göra och att faktiskt göra. 

Sen att ni påpekar om vi missmartchar hit och dit och att ni tycker att det är fult, det är en annan sak tycker vi. Ni har rätt till eran egen åsikt, och i och med att vår blogg är fri att kommentera så har ni också rätt att uttrycka den. Det är så många bloggare som tar negativa kommentarer så hårt, som personliga påhopp. Vad fasan spelar det för roll att jag tävlade med svart sadel och brunt träns på Bingo en gång och en av der tyckte att det var fult? Jag själv tyckte inte heller det var så värst snyggt, så varför ska jag då bli upprörd och känna mig kränkt hallå. 

Kanske att detta gör att ännu fler av er vågar kommentera i fortsättningen, vem vet? Svarar ju dessutom på i princip alla kommentarer (om dom inte tappas bort i arkivet) också, så det är bara roligt! :D





Attityden mot sina läsare

Kritiska kommentarer är något som drabbar många bloggare. Vanligt är att folk får höra att dom är för långa på sina ponnyer (vilket ponnydressyrryttare väldigt ofta faktiskt är)

Det jag hade tänkt skriva om är hur man hanterar det. Man ser så ofta i bloggar när bloggaren slår ifrån sig så fort någon påpekar längden med ett "ni är bara avundsjuka" osv. Detta tycker jag är så otroligt barnsligt faktiskt. Väljer man att ha en blogg så väljer man också att låta sina läsare dela med sig av sina åsikter i kommentarsfälten.Klart att man inte ska ta vad som helst, men att verkligen vifta bort andras åsikter med att skylla på avundsjuka tycker jag bara visar hur mycket man tar åt sig.

Man försöker att vara obrydd, nonchalera läsarnas kommentarer. Fast man egentligen blir ledsen. Men läsarna är sällan elaka människor som ilsket knattrar på tangentborden där hemma, oftast är det bra människor som är intresserad av ens hästliv och utveckling. Som vill en väl. 

Jättefånigt är också dom som säger "nejnej, jag är inte för lång" fast man är långt över 170. "Jag är för lång men inte för tung" är också vanligt, och det är klart att det spelar roll. Det går ju, då handlar det om hur man resonerar. Och där kan det handla om olika saker, som kanske inte läsarna har med att göra. Men att snäsa av sina läsare är ändå otrevligt så att det skriker om det.  

Skulle någon av er påpeka min längd så skulle jag svara ungefär att "ja, jag är för lång och det är något jag vet om och tänker på". Men jag skulle absolut inte ta det som ett personligt påhopp, för så är det inte. Skulle inte heller försöka försvara mig med något löjligt uttalande som att alla bara är avundsjuka och blabla. Visst för att jag har många rosetter på väggen hemma och två fina ponnyer att tävla på (vilket jag är väldigt tacksam över!), men bara för det så varför utgå från att folk som kritiserar mig vill mig illa? Varför utgå från at alla bara är avundsjuka. 

Jag väljer istället att tro att ni som läser är schyssta polare, som alla skulle gå att ta en fika på stan med någon dag! Jag är säker på att det säkert sitter någon suring och blir överlycklig när jag misslyckas på tävlingar. Men när jag inte har en aning, varför oroa sig? Oavsett vad ni nu har att säga om mig och min ridning så gör det inte er till pure evil, bara till människor precis som alla andra :) Ni har alla rätt till en åsikt, och alla måste inte dela den. 

Detta blev ett lite virrigt inlägg, men jag hoppas att ni förstod vad jag ville få fram!

Ha det bra nu buddies! :D





Pepp inför tävling

Vi fick önskemål av en läsare att skriva ett pepp-inlägg inför tävling. Om man inte tävlat på ett tag så är det klart att det är pirrigt att komma ut på banorna igen! Här kommer därför lite smått och gott som kan vara avgörande för att tävlingen ska bli så lyckad så möjligt. 

Egentligen så handlar en lyckad tävling om tre saker: Ha koll, ha tid, ha kul!

Fixa så mycket så möjligt redan dagen innan
Fyll hönätet och häng in det i transporten, smörj alla saker och ställ fram så att det bara är att haffa när ni väl ska packa in. Tvätta och knoppa hästen så att den är ren och fin. Se till att helt enkelt ha så mycket så möjligt gjort dagen innan, lämna bara det allra nödvändigaste till själva tävlingsdagen. (TIPS - Vill du inte att knopparna ska bli fula och gå upp? Om du inte gör Flyingeknoppar, fläta bara dagen innan och rulla knopparna dagen efter)



Kolla anläggningsskiss
Dom flesta klubbar har sin anläggningsskiss ute på nätet, titta på den. På så sätt får du en överblick av hur tävlingsområdet ser ut lite grann och kan känna dig tryggare väl på plats. Dessutom slipper du ödsla tio minuter och stressa upp dig för att du inte hittar seketariatet.

Ha gott om tid
Tänker du att du behöver en timme på dig att lasta ur och rida fram? Ta en halvtimme (eller ännu mer) extra, då hinner du lugnt gå på toa när du kommer fram och om din häst är nervös så hinner ni gå runt och undersöka tävlingsplatsen. Ont om tid skapar stress, och en tävlingssituation är nog stressig om man inte är van - låt inte tidsbrist ställa till det!

Koll på banan/dressyrprogrammet

Om du ska hoppa, se till att gå banan nogrant. När det känns som att du kan den, gå en gång till eller i alla fall i huvudet. Om du går banan tillsammans med andra, ta åt dig av tips men stäng samtidigt av öronen lite grann. Sålla lite helt enkelt, vissa människor hanterar sin nervositet genom att prata gärnet. Kan vara jobbigt när du vill fokusera på ditt. 

Är fallet dressyr så se till att kunna programmet ordentligt innan! Träna hemma, spring på gräsmattan, eller kolla på youtube när andra rider det. 



Titta på några innan
Startar du tidigt kan detta vara svårt, men så länge det är möjligt så är det alltid skönt att ha hunnit titta på två-tre ryttare innan man går för att lasta ur hästen. Då hinner du dessutom memorera banan/programmet lite extra!

Tid att värma upp
Se till att du verkligen hinner skritta fram hästen så länge den behöver, den har ju stått still i en transport på ditvägen. 

Medhjälpare
Självklart är det optimala at ha med sig någon som hjälper en med saker och ting. Se då till att den personen vet vad den ska göra, så at det inte blir missförstånd väl på plats. Om du vet att du brukar bli törstig - se till att ha en fylld vattenflaska och att medhjälparen sitter så att du lätt kan vinka dit honom/henne när du vill dricka. Se till att vara ute i god tid när du vill ha hjälp, börja inte fråga runt dagen innan!



Störs inte av andra på framridningen
Alla är nervösa, och folk gör fel ibland. Så ser livet ut. Låt inte hela din framridning förstöras av den där tjejen med långa flätan som rider ivägen för dig hela tiden. Hon gör det inte med flit, även om det känns så, vi lovar! Sedan är det också så att vissa hästar och ponnyer har en fantastisk utrstrålning och vissa ryttare har helt otroligt snygga grejer. Men det är faktiskt prestationen som räknas, du har lika stor rätt som alla andra att vara där och tävla!



Fråga funktionärerna
Dom är där för att hjälpa dig och kommer att svara, eller se till att du får svar. Bli inte irriterad om inte just den du frågar kan svara, man har olika uppgifter som funktionär. Tävlingsledaren är den som har koll på allting runt själva tävlingen och överdomaren är den som har koll på olika regler kring själva tävlandet.

Dåså, om det är något annat ni undrar så är det bara att fråga, vi svarar på allt vi vet! Annars så säger Tävlingsduon lycka till! :D



Döm inte från läktaren

Jag minns en clinic jag såg för ganska många år sedan. Platsen och inblandade är oviktiga, men häromdagen så kom jag att tänka på något som faktiskt stör mig lite. Något som känns så himla typiskt oss i hästsverige. 

Detta var alltså en dressyrclinic, och det är längesen, många år tillbaka i tiden Jag var fortfarande en liten hoppryttare förstår ni. Det var bara vuxna med och red, och alla hästar var knoppade och fina, putsade till 1000. Fina dressyrhästar i olika åldrar. Med var även en hoppryttare på sin häst. Hästen skiljde sig verkligen från dom andra, den var inte välriden ett dugg och gjorde lite hipp som happ. 

Efterår var det många kommentarer från åskådarna. "Men gud vad pinsamt", "vad gjorde dom där egentligen?" osv. Jag höll med, för det var vad jag tyckte också faktiskt. Jag undrade också varför ryttaren utsatte sig själv för situtionen överhuvudtaget, jag skulle aldrig göra något liknande. 

Men så häromdagen, när jag kom ihåg det där fast det är så längesen, så hade jag helt plötsligt tänkt om. Herregud, vad dum jag och alla andra i publiken var! Fan, ryttaren var glad, hästen var glad och dom såg ut att ha kul tillsammans! Det bekom ingen av dom att dom var absolut sämst i hela ridhuset, dom hade lika kul för det. Ryttaren log och hästen frustade nöjt, ingen av dom försökte heller låtsas vara något dom inte var. Dom kom helt enkelt bara dit för att dom ville ha hjälp.

Varför i all fridens namn kunde dom inte bara få göra det ifred då? Utan att vi andra skulle sitta på läktaren och döma ut dom totalt. Som jag nämnde tidigare; jag skulle själv aldrig vara med i en hoppclinic, för jag är för stolt för att visa mig i så dålig dager. Men det är en dålig egenskap faktiskt, man måste våga skita i vad andra tycker. Och det är det jag tycker att denna ryttare gjorde på clinicen. 

Gick in och körde sitt eget race ch hade kul tillsammans med sin häst. Var medveten om förutsättningarna och sket därför i vad vi andra skulle säga. I efterhand så tycker jag att det är så himla starkt gjort, jag beundrar det faktiskt just eftersom jag själv aldrig skulle klara av det. Nu skäms jag jättemycket för att jag höll med alla andra, fast åandra sidan så kan man inte förvänta sig så mycket mer äv en tjej som är 11 år gammal. 

Dock så kan man förvänta sig mer av vuxna människor. Jag skäms mer över att minnas vad folk sa, hur dom verkligen såg ner på ekipaget. Lätt för dom att säga, som sitter där på läktaren. Skulle dom kanske ens själva våga rida på en clinic framför så många människor? Knappast, varför utsätta sig för det, när man lika gärna kan sitta på läktaren och döma ut andra? 

Med detta inlägg vill jag ha sagt två saker; Ta ingen skit för fan! Så länge du är schysst mot din häst och inser dess begränsningar så handlar det bara om vem som vågar utsätta sig, vem som vågar ta steget mot utveckling.

Det andra är det vanliga, sitter man på läktaren under en clinic eller liknande så kan man faktiskt inte klanka så värst mycket på dom som rider (hur lätt det än är, jag veet..) för att man har ingen aning om vad som ligger bakom osv. Man är aldrig så duktig som när man bara sitter bredvid och tittar på andra, kom ihåg det!





Tankar runt ett misslyckade

Ni som följt mig länge (jag vet att det är rätt många, vilket är roligt!) vet att jag sett fram emot detta meeting sedan jag var där förra året. Som bekant så vann jag och Vendela hela totalcupen då i mellanrundan. 

Och så i år gick det S K I T rent ut sagt! Med BÅDA hästarna, jag förstår bara inte. Det känns givetvis väldigt hårt att ta, framför allt eftersom jag själv gjort en rätt så stor grej av meetinget på bloggen. Det blir ju lätt så när man driver en blogg som denna, med många engagerade läsare! Jag hade själv enormt stora förväntningar på mig själv och hästarna inför denna tävling, jag visste att vi låg riktigt bra till. 

Ni ska bara veta hur härligt det är att först skriva att man ska iväg på tävling och sedan mötas av era lyckönskingar. Ännu härligare när jag sen kan visa upp bilder där jag galopperar ärevarv med den gulblå rosetten, eller berätta att jag nu är elitkvalad. Bara berätta att jag lyckats överhuvudtaget. 

Men allting har en baksida, även detta. Även jag kan misslyckas. Det är inte så jättekul att gå ut här och skriva att jag red ihop 58% i LA1 på ponnyn jag är elitkvalad med ska ni veta. Men samtidigt så tror jag att det är bra också, för bloggens syfte är ju inte att vi ska höja oss till en nivå över alla er andra och flasha med fina hästar och prisrosetter. Detta är en ärlig vardagsblogg om livet som tävlingsryttare. Och det livet är inte bara en massa fina resultat, det är också dåliga poäng, hästar som inte gör som man vill, tävlingar som går åt skogen. Precis som för alla er andra!

Jag tar detta meeting lite med en axelryckning, självklart så är jag egentligen så sjukt jävla fucking besviken. Men jag vet inte, någonstans så är jag mest tom. Inte en tår har jag klämt fram, inte ett ilsket ord har jag sagt. Jag har bara accepterat att det gick som det gick och verkligen mentalt bestämt mig för att inte försöka tänka ut vad jag skulle gjort annorlunda hit och dit. 

Jag vet och ser i resultaten och på vilka som finns i prislistan att om mina hästar gått som vanligt så hade båda två kammat hem en hel del rosetter. Det är alltid något att trösta sig med faktiskt, att högformen och dom bra poängen ligger precis runt hörnet och inte ett år framåt i tiden. För det är så det känns nu, det känns som att Vendela aldrig kommer göra en bra tävling igen. 

Men det är klart att hon kommer att göra det, det fattar ju jag också. Hon gör inte en massa bra och sen aldrig något mer. Det är min uppgift att hjälpa henne tillbaka nu, oavsett hur det blir efteråt så ska vi ta oss ur denna svacka tillsammans! 

Jag ville bara skriva av mig lite och förklara läget, förstår att ni kanske undrar, ni har ju bara fått några korta rader. Men här får ni alltså lite till :)

Jag och en Vendela i högform, förra året :)




Gjort jobbet helt själv?

Något som stör mig är folk som sitter på en fin ponny och påstår att dom "gjort jobbet helt själva". Jaha, ja det är ju bedårande, men för det mesta (obs - inte alltid!!) så är det faktiskt inte sant. 

Allra värst är ju "Pålle hade gått FEI innan jag fick honom, men jag har verkligen fått göra jobbet själv sedan" Alla som köper en häst får jobba, alla som äger en häst får jobba, alla som ens rider jobbar. Ridning handlar om att jobba med hästen!

Så om nu Pålle gått FEI innan, så satt det alltså någon där innan och utblidade honom upp dit, och sedan kvalade in där på tävlingar också. Räknas inte den personens arbete? Självklart utvecklas man hela tiden, Pålle kanske går FEI ännu bättre nu med nuvarande ryttare, för att han utvecklats tillsammans med denna. Men att nuvarande ryttaren skulle gjort jobbet själv tycker jag är ren bullshit.

Visst för att hästar, framför allt ponnyer, kan vara felridna högt upp i klasserna och ändå casha in på stadig form och bra gång. Men hallå, då har man ändå ett mycket bättre utgångsläge, på en ponny som redan är utbildad och rutinerad. Jag är så trött på folk som ska ha hela äran för sina och sin ponnys framgångar. 

Min egen häst är ett utmärkt exempel. Jag kan stolt säga att jag utbildat henne själv, hon har i min ägo börjat kunna göra korrekta skolor bland annat och lärt sig en mängd andra saker. Men jag har då inte gjort hela jobbet själv!

När Anna Runosson köpte Cavendish 2006 så gick ponnyn inte att rida ens på en volt, hon bokstavligen skenade i trav. Hon var tvungen att ridas på åttvolt för att det ens skulle gå att rida henne. Sedan jobbade Runossons vidare och när jag provred henne i januari 2009 så gick det absolut att rida på volt och fyrkantspår utan att det blev någon katastrof. 

Jag vet även att dom utveckalde henne mycket från marken, att hon var skygg och spänd hela tiden. När jag hörde dom prata om henne och hur hon varit så visste jag att dom hade lagt ner en massa tid och energi på att förbättra henne. 

Så att påstå att jag gjort hela jobbet med Vendela är ren lögn, jag tog vid där Runossons slutade och fortsatte sedan. När jag och Vendela går skiljda vägar sedan så tänker jag se till att hon hamnar hos någon som utvecklar henne vidare på det som jag tillsammans med förra ägarna har byggt upp, en riktigt himla duktig dressyrponny!

Det jag vill säga med detta är att det ligger tid, pengar, kraft och en jävla massa arbete bakom dom flesta tävlingshästar. Det är värt att komma ihåg.







Nyare inlägg