Jag vet redan att vår nästa tävling kommer att bli en av de svåraste vi startat, men en röst i bakhuvet säger "jag bryr mig inte", för varför ska jag bry mig egentligen? Medelsvår för ponny, det är inte alla som kommer dit, jag ska vara stolt och lycklig som faktiskt lyckats överhuvudtaget. Och det är något jag äntligen lyckats få in i huvet, att vara tacksam för de jättefina priser som jag och Vendela trots allt har tagit hem tillsammans under våra två år. 

Just därför så känner jag mig så lugn, jag vet redan att jag kommer att vara sämst, det finns inget "att visa upp" för att säga så. Dom andra kommer att ha finare hästar, finare utrustning och rida finare ändå, ingen kommer att ödsla tid på att titta på mig. Men nu spelar det (äntligen!) ingen roll för mig. Jag vet själv vad jag sitter på, vilket jobb jag har lagt ner, och hur stolt jag är över att ha tagit mig ända hit.

Äntligen så har jag börjat kunna släppa tankarna på om Vendela kommer att gå totalt över tygel i högerslutan, för om hon gör det så är det faktiskt ingen katastrof. Tråkigt - ja, katastrof - nej. Vi måste få en chans att lära oss vi också, och det är den chansen jag inte velat ge oss förut. Jag har tänkt mig enkla byten som sitter perfekt, men nu så tänker jag att "jag vet att hon kan, vill hon visa det så är det jättekul, men missförstår hon mig så är det inte hennes fel det heller". 

Jag har alltid velat mäta mig med de allra bästa på en gång, men så funkar det inte. Vissa är bättre än en själv, och det ÄR hårt att ta om man vill vara nummer 1 hela tiden. Självklart så får man vara besviken, det ha alla rätt att vara. Jag kommer att vara besviken om jag känner att vi inte gjort vårt bästa på tävlingen, men jag kommer att acceptera det.

Men just detta inre lugn när jag  tänker på att tävla har jag aldrig känt förut. Jag är inte nervös alls - bara taggad! Tror lite att det hänger ihop med förra tävlingen, och att jag vann den. Det var också en känsla jag inte kan beskriva. Det var så härligt!

Jag vill nu bara att Vendela ska kunna visa upp vilken fin och duktig ponny hon är, hon behöver inte överglänsa alla andra. För sådan blir hon aldrig, men hon blir absolut fin och och inte minst LYDIG om hon rids rätt! Det är alltså det jag ska göra - rida henne så rätt jag bara kan och då brukar hon vara snäll och göra det man ber om, och ibland lite till. 

Blev lite ostrukturerat och rörigt detta, men det var väldigt skönt och bra för mig att skriva! Blev lite som ett pepp-inlägg till mig själv, som ni fick ta del av

<3










Kram