Läste ett jättebra inlägg här, som handlade om att de största hästbloggarna i Sverige tjatar om "sina svårridna hästar och ponnyer". Jag tycker att detta är jätteviktigt att ta upp!

Vad är en svår häst? När någon säger "svår", så tänker jag, och jag tror många med mig, på en hoppare, en ponny eller häst. Den har ett skarpt bett, och springer och slår med huvudet. Den är väldigt spänd och kastar en massa med huvudet, ryggen är sänkt och frambenen högt upp i luften. Hästen är svettig och har dregglat ner sina ben, och ögonvitorna syns. Har jag inte rätt, visst är det bilden man får på näthinnan?

Men en svår häst är så mycket mer. Alla hästar är svåra på sitt sätt. Min egen Vendela är en jättesvår häst att rida, för man måste tänka så mycket själv, hela tiden. Jag brukar säga att "kan man förstå sig på hur hon tänker och känner, så kan man rida henne. Och då är hon helt underbar". Men jag tycker absolut inte att hon är svårriden, fast jag vet mycket väl att om hon rids fel, så uppfyller hon precis alla kriterier jag skrev ovan. 

Det handlar inte om att hästen är "svår" eller inte, utan om din egen ridning som ryttare. Är du mjuk, skicklig och rutinerad så kan du lätt lösa situationer som uppstår på en lite spänd och hispig häst. Men, är du orutinerad så kan du inte det. Då förlorar du kontrollen, kanske inte över hästen, men över situationen. Situationen blir svår. Det är inte hästen det hänger på, det är dig som ryttare. Ingen häst står i boxen och funderar ut hur svår den ska vara sedan när du rider.

Många utav dessa lite hetare och känsligare hästar hamnar hos ryttare som just inte kan lösa situationerna där stress uppstår. Hästen blir spänd, och sänker ryggen, ryttaren rider lätt fortare och fortare och tar mer och mer i tyglarna, tillslut är ekipaget uppe i galopp och ponnyn rids in i ridhusväggen för att stanna. Hur ofta ser vi inte det?

Jag tror att ett skäl till varför folk väljer att ha en lite för svår häst är för att det får en själv att framstå som duktigare än vad man är. Hur många yngre tycker inte att det ser colt ut med en häst som hetsar mot hindret? Det tyckte iallafall jag när jag var yngre, jag ville faktiskt att min smått lata, men åh så duktiga ponny skulle vara lite mer hästig. Just för att jag skulle kunna hålla in honom och se lite bättre ut. 

Idag vet jag bättre, och det är sådant som faktiskt kommit med ökad ålder och kunskap. Men många missar detta helt. Några tror jag faktiskt också väljer det som en lättare väg. Om man har en "svår" häst så kan man ju skylla på den om man gör ett dåligt resultat. Det är ju skitsamma om vi kommer sist på tävlingen, för ingen annan kan ändå ens sitta på den här hästen kan nog många tänka. Det har jag också tänkt ska ni veta, och vilken pepp det är! Vem vill inte sitta och känna sig som den enda ryttaren för sin egen häst? Frågan är bara hur bra man egentligen blir i längden..

Det som tyvärr faller i glömska är att ridning ska vara roligt, man ska ha roligt ihop med sin häst! Man behöver inte ha en ferrari som första häst, om man inte ens vet åt vilket håll man vrider nyckeln för att få den att starta, det räcker gott och väl med volvo, eller kanske mitsu bichi tills man lärt sig att behärska dom. 

Visst ser det flashigt ut? Jag och en superstressad Vendela på hopptävling 2009. Hon var totalt borta i huvudet här, så stressad. Hon toksprang i 190 km/h och rev tre hinder fast vi bara hoppade 85 cm. Så långt ifrån en harmonisk ritt det går att komma.


Jag på en harmonisk och korrekt arbetande Vendela, vår 2010


Jag vet vilken utav dessa två känslor jag visat på bilderna jag föredrar. Men jag tror att många som haft en häst de inte klarar av under lång tid inte ens kommer ihåg hur det var att rida när det var roligt och lätt. Jag tycker att det är sorgligt. Med detta inlägg vill jag inte heller leka besserwisser, för jag är inte bättre än någon annan!

Kram