Det är något speciellt med att vara 12 år och ha en egen ponny. Ponnyn blir verkligen centrum, solen i ens solsystem, hela livet kretsar kring den. När jag var 12 hette han Nico Junior. Världens finaste ponny, och gud vad jag älskade honom. 

Nico var en sånd! Världens bästa tävlingskompis, simply the best. För mig var han helt perfekt! Det som hände honom var så orättvist och en del av mig kommer aldrig att komma över att han bröt hovbenet i hagen. En spricka tvärsigenom hela hovbenet som sedan aldrig läkte ihop igen, trots 9 månaders boxvila. 

Idag är det tre år sedan han fick somna in. Ett beslut jag aldrig ångrar, men hatar att jag skulle behöva ta!