Det har jag själv undrat såå många gånger i mitt liv. Det största felköpet vi någonsin gjort (förutom att beställa in äcklig mat på resturang eller köpa en ful lampa vi aldrig använt då..) är nog ponnyn Cavendish. Hon var ju precis vad jag INTE skulle ha då, när jag var snart 15 år gammal i januari 2009. Jag skulle ha en snäll och lugn ponny som jag kunde tävla på direkt och som kunde lära mig en massa saker. 

Hon såg väldigt bra ut i annonsen, söt och duktig, hennes ögon fastnade direkt i hjärtat på en. 



När jag skulle rida henne så minns jag att det var skapligt många som hjälpte mig upp, det var nämligen inte Vendelas starka sida med uppsittningar, eftersom hon är så bakskygg. När jag väl satt på hästen så hann jag tänka "vilka långa tyglar till en så kort hals, och vad spänd hon känns" sen drog hon järnet. En långsida senare fick jag stopp på henne och kunde få henne att skritta någorlunda. Men jag var en aning omskakad. Jag undrade vad nu detta var för skrälle. 

Men sedan så red jag henne lite, kommer faktiskt inte ihåg så mycket från första dagen jag provade henne. Men hon överraskade mig genom att vara väldigt rolig. Minns att jag hade svårt att galoppera på henne, mina ponnyer var sådär så att man sa "galopp" och sen galopperade dom. Vendela behövde mer följsamhet av mig för att galoppera eftersom hon har så mycket galopp. 



Andra dagen jag red så provade jag henne i dressyrsadeln och red hur länge somhelst. Jag hade jättekul, varför vet jag inte. Men jag kände att vi faktiskt klickade lite, jag och Vendela. Skulle sedan hoppa henne, fast jag vägrade först. Jag var så himla höjdrädd att jag knappt ville ta ett kryss, men det funkade det också sen. 



Lycklig liten Freddi med sin nya ponny


Vendela var besiktad och klar och vi hade transporten med oss, så vi tog med oss henne hem på en gång. Det var ju trots allt fyra timmar till Växjö, så det var en bit att åka. Hon var supersnäll att lasta och åkte snällt med hela vägen hem. 

Vendela i sin nya box, hemma i Morjanå


Och det var nu vår långa resa tillsammans började, 24:e januari 2009. Vad länge jag har haft Vendela nu när jag tänker efter.. Fina ponny <3





Jag var rädd för Vendela när jag fick henne, det måste jag erkänna. Hon var så spänd hela tiden, som en tickande bomb att vara runt och hålla på med. När jag red ut med Issa och Janni så hamnade jag 100 km för långt fram hela tiden eftersom Vendela gick på som en galning. Hon var helt fel verkligen, aldeles för svår för mig att rida. Jag ville helst skicka tillbaka henne, men något fick mig ändå att fortsätta. 

Jag vet inte vad det var som gjorde att jag valde att ha kvar henne, för hon var verkligen inte ett dugg rolig! Envisa jag, att jag aldrig kan inse mitt eget bästa. Men nu blev det så att jag hade kvar henne, och under våren så började jag tycka mer och mer om henne. 







Vi började tävla i April 2009, första tävlingen tror jag att ni alla har sett en miljon gånger. Man sitter med hjärtat i halsgropen och undrar om Vendela kommer få något racer-ryck och springa ut från banan och bort från hela tävlingsområdet. Men det gör hon inte, vi kom dock trea från botten på 57 %. 



Redan i vår andra tävling så placerade vi oss, vi kom tvåa i en LC2 efter att ha fått 64%! 


Restan fram till nu har ni nog sett själva. Vi utvecklades i racerfart hela tiden, visst för att det kom bakslag ibland, men vår dressyrkarriär har varit uppåt och uppåt. 

Detta inlägg skrev jag eftersom en läsare undrade varför jag köpte Vendela. Vad som gjorde att jag valde just henne. Svaret är "jag vet inte". Så fel som i slutändan blev så rätt, jag har denna häst att tacka för så mycket. Något har ändå gjort att jag orkat fortsätta med henne, men jag har varit svindlande nära på att ge upp många gånger.

När hon har taktat hela vägen hen från skogen, sprungit på tvären 24 gånger i upptagningarna i programmen, gått som en stjärna ena träningsdagen för att bara vara tokspänd andra, när vi äntligen skulle kolla igång med skolor och sånt som jag vill göra. Sparkat på andra hästar i hagen, sparkat på folk som ska ta ut henne ur boxen på morgonen, sparkat på mig när jag ska sadla henne. 

Hon är då fan inte lätt, denna kuse. Men det är aldrig lätt när det är svårt och jag är så oerhört glad att jag valt att behålla henne trots allt, alla gånger som hon har varit jobbig. Jag har verkligen lagt ner ett enormt jobb på denna häst och resultatet av mitt arbete är nog bland den största kicken jag fått i mitt liv. Ett stort mål var att kvala nationellt och vi lyckades. Jag fattar inte hur, jag fattar inte varför. Men vi lyckades! 




Kanske kan någon som har det kämpigt med sin häst läsa detta och må liiiite bättre, eller bara fyllas med en gnutta mer energi att orka kämpa. Det är som jobbigast nu när vi går mot mörkare tider! Inte blir det bättre för mig av att Vendela OCKSÅ blir jobbigare, hon hatar kyla och blir ännu värre att rida ut på. Men jag har lärt mig det nu, det är bättre att leda henne hem än att såga, rida i serpentiner, rida på tvären och allt annat jag försökt med. 

Kort och gott; jag vet inte varför jag valde Vendela. Kanske valde hon mig istället. Men något fick oss att höra ihop, meant to be eller något. Låter coolt när man skriver det, kanske är det rätt coolt också. Ett ganska förvirrat svar på en fråga kanske, men det är förvirrat. Men en sak är helt säker; Jag älskar min fina ponny, det kommer jag alltid att göra <3