Igår så glänste min häst igen. Jag var nästan lite tårögd. Trodde faktiskt att jag inte skulle hinna uppleva den ridkänslan på henne igen, men jag är lycklig att jag fick det.

Började med att skritta ut en liten bit och red sedan på lilla utebanan. Kände lite what the hell och tränade lite slutor. Först försiktigt med baken in på ett voltspår och sedan lite mer längs långsidan och slutligen på diagonalen som dom ligger i LA:P1. I vänstern så flyter hon fram, man bara flyttar bak skänkeln för omtaget och så dansar hon åt sidan. Riktigt så lätt har hon inte i höger varv, utan där får man jobba mer. Hon tycker att det är jobbigt, men igår så frustade hon, och det gjorde mig så himla glad! 

Det är tecknet på att hon är avspänd fast det tar emot, det är ett sånt enormt framsteg i hennes personlighet. Hon har kunnat bli så låst i sig själv, låst i "detgårintedetgårintedetgårinte" och så har jag fått sitta och försöka övertala henne mitt i det spända. Ni som följt oss från starten vet precis vad jag pratar om. Just därför blir jag så himla glad och stolt att hon gått ifrån det och numera är så trygg att hon kan lita på att det går ändå. Lita på att hon får misslyckas också, att det är värt att försöka göra som jag säger. 

Fattade galopp sedan, en superfin fattning till en rund, mjuk och eftergiven högergalopp på en gång. Värmde henne lite innan jag gjorde ett enkelt byte till vänster och red henne lite där också. Bytte sedan tillbaka till höger igen och la en båge, sedan byte vänster och en båge. När Vendela frustar mitt i den förvända bågen i vänster galopp, då vet man att det är bra, bättre, bäst! 

Och det är precis vad det var. Hon dansade fram och jag bara gled med, gjorde några mellantraver som blev toppen med lagom påskjut och eftergift och jag vet inte vad. Hon satte alla moment och svåra saker, precis som vanligt. Samma känsla var tillbaka och jag har verkligen saknat den och välkomnar den tillbaka!