Tankens styrka
Träningen igår kunde verkligen ha gått åt helvete rent ut sagt. Allt lutade ditåt iallafall.
Jag och Issa vaknade av klockan vid 9, och av någon anledning så var jag supertrött. Såå tidigt är inte klockan 9, men jag hade ändå kunnat somna stående kände jag. Givetvis så vräkte regnet ner totalt, det var längesen det regnade så mycket. Man hade liksom glömt bort hur blöt man blir av regn typ..!
Vi åkte förbi mitt hus ändå, så att jag kunde hämta mina regnbyxor iallafall. Mamma är lärare och hemma på sommarloven, men just idag så var hon borta i stugan med sin kompis, så vi cyklade ut till stallet i rusket. Mina regnbyxor visade sig sedan inte vara regnbyxor, så jag var helt blöt haha!
Droppen kom sedan när jag skulle hämta Vendela. Det är över ett år sedan hon krånglade, men just denna "härliga" sommardag så var det visst inte dags att gå in. Hon sprang runt i hagen och fjantade sig, fast jag hade mat med mig. Fick iallafall till slut in henne, hämtade hela mathinken så då gick det. Dumma ponnyhäst.. ;)
Jag var alltså inte övertaggad när jag trädde på mig ridstövlarna på mina drypande strumpor och kände hur det plaskade i rumpan av mina blöta ridbyxor i sadeln. Men jag hadfe bestämt mig - jag skulle inte lacka ur. Jag ville att Vendela skulle tycka att det var en bra träning, för annars kommer hon ju aldrig in från hagen igen typ.
Vendela kände nog aldeles säkert av detta och skötte sig superbra från första stund! Tycker att det är både läskigt och häftigt hur mycket min attityd påverkar ändå. Kan berätta att jag förstörde hela förra Karin-träningen genom att vara sur och tvär på alltihop. Det var dagen efter vi kommit sist efter en skitritt och jag var allmänt missnöjd.
Med facit i hand så är det inte så konstigt att den träningen gick så dåligt, men det fattar jag ju inte då. Inte när jag sitter där och ingenting funkar som jag vill. Varje gång efteråt så fattar jag inte varför jag inte bara kan förstå själv att det är mitt fel att det går så dåligt. Att det är min frustation som gör att inget funkar.
Men igår så lyckades jag alltså med det motsatta; att ha kvar en positiv attityd trots lite motgångar här och var. Lyckades tänka att när jag väl gått upp, tagit mig ut och fått in hästen så kunde jag ju inte förstöra alltihopa genom att vara sur :D
Jag och Issa vaknade av klockan vid 9, och av någon anledning så var jag supertrött. Såå tidigt är inte klockan 9, men jag hade ändå kunnat somna stående kände jag. Givetvis så vräkte regnet ner totalt, det var längesen det regnade så mycket. Man hade liksom glömt bort hur blöt man blir av regn typ..!
Vi åkte förbi mitt hus ändå, så att jag kunde hämta mina regnbyxor iallafall. Mamma är lärare och hemma på sommarloven, men just idag så var hon borta i stugan med sin kompis, så vi cyklade ut till stallet i rusket. Mina regnbyxor visade sig sedan inte vara regnbyxor, så jag var helt blöt haha!
Droppen kom sedan när jag skulle hämta Vendela. Det är över ett år sedan hon krånglade, men just denna "härliga" sommardag så var det visst inte dags att gå in. Hon sprang runt i hagen och fjantade sig, fast jag hade mat med mig. Fick iallafall till slut in henne, hämtade hela mathinken så då gick det. Dumma ponnyhäst.. ;)
Jag var alltså inte övertaggad när jag trädde på mig ridstövlarna på mina drypande strumpor och kände hur det plaskade i rumpan av mina blöta ridbyxor i sadeln. Men jag hadfe bestämt mig - jag skulle inte lacka ur. Jag ville att Vendela skulle tycka att det var en bra träning, för annars kommer hon ju aldrig in från hagen igen typ.
Vendela kände nog aldeles säkert av detta och skötte sig superbra från första stund! Tycker att det är både läskigt och häftigt hur mycket min attityd påverkar ändå. Kan berätta att jag förstörde hela förra Karin-träningen genom att vara sur och tvär på alltihop. Det var dagen efter vi kommit sist efter en skitritt och jag var allmänt missnöjd.
Med facit i hand så är det inte så konstigt att den träningen gick så dåligt, men det fattar jag ju inte då. Inte när jag sitter där och ingenting funkar som jag vill. Varje gång efteråt så fattar jag inte varför jag inte bara kan förstå själv att det är mitt fel att det går så dåligt. Att det är min frustation som gör att inget funkar.
Men igår så lyckades jag alltså med det motsatta; att ha kvar en positiv attityd trots lite motgångar här och var. Lyckades tänka att när jag väl gått upp, tagit mig ut och fått in hästen så kunde jag ju inte förstöra alltihopa genom att vara sur :D
Kommentarer
Postat av: Ellen S
det är typiskt att hästarna ska vara krångliga att ta ur hagen när det är dåligt väder :O det brukar aldrig vara några problem att få hästarna som jag rider att komma och sedan följa snällt ut ur hagen, men när regnet ösar ner och man bara vill skyyynda in i stallet igen - då ska de minsann bråka ^^
Postat av: Julia
Du skriver fantastiskt bra!! Härligt att lyckan vände ;D
Trackback